(Insti. MIDSOMMARN. Du blomsterllöljda dal, Med dina bäckars sus, Så doftande och sval, Vid stjernors klara ljus, Hur rörd Jag i din skugga träder, Hur mig din djupa stillhet gläder! Se! vintrens dagar flytt, Och i din Ijufou trakt Midsommarn ler på nytt Uti sin fulla prakt; I ecig fägring syns du blomma, Som skulle hösten alldrig komma. Rikt smyckad som en brud Du uti qvällen står, Skön i din högtidsskrud Med kransar i ditt hår: Dig prisar foglars glada skara, Som sig i trädens kronor para. Af daggens silfverregn Begjutna, blommor små Uti ditt hulda hägn, Så oskuldsfulla stå; När kalla drifoan jorden höljer, Du i din trogna famn dem döljer. Hur vestan svingar sig Bland deras skönu tal, Se nu så lätt och vig En kyss han från dem stal; Och bland de späda sen han dröjer Tills solen sig wur vågen höjer. Här vid en källas brädd, Har uti menlös ro, Uppå din blomsterbädd, En fågel byggt sitt bo;