pviedestal, på hwars fot lästes d. 8 Mars 1311, och war omgifwen af twenne transparenter, a hwilka lästes Klagodagens Texter. På hwardera sidan om altaret woro uppresta twenne höga kolonner, för tillfället smaffullt draperade, och ofwanfrån upplysta af fandelabrar. På ena kolonnen stod i swart att lasa: Ät Fädernege landets Räddare, och vå den andra: Mt Folkets Fader. En swartklädd folkskara af nära 2000 mennis stor uppfylde Templet och def förgård; folkets hela ytts e hällning wittnade om samma sorg, fom plägar wisa ig bland barnen på deras faders begrafningsdag. Församlingens Kyrkoherde, Professor Ebersteln, pres ikade, med detta ingängsspråk: Jag tänkte: låt ren tala. (Job. 32: 7.) och hade walt till ämne: hvars öre flagar folket I dag och säger: ac! att den Hjelten fallen är, fom Jsracl beskyddat och ralsat hafwer? Prcedikanten beswarade frågan med ngångsspråket: Låt ären tala: de skola wittna erom, att den hädangängne Konungen war fäderneslandets Räddare och Folkets Fader. srån predikstolen afsöngs följande Psalm, författad af örsamlingens Kyrkoherde: Han hwilar redan i sin graf den store Hjelte Kungen, Som himlen ej blott tog, men gaf; upp derför, Folk! och sjungen: WBWBälfignadt Herrans namn Hm flöt of i fin famn, i farans stund blef wärt förswar och gaf of frid och bättre dar. Låt ären tala, tänker jag om åran och bedriften; Den rösten tale dag från dag till of ur Kungagriften om hwad Han gjort för of, då, nära att förgås, Wärt Swea i Befriarns hand blef åter ett sjelfständigt tand! O Gud! fom folkens öden har i dina allmatts-händer, bur kärleksrik. Du mot of war, då Du frän fjerran stränder att blifwa wärt förswar den Hjelten skickat har, som, krönt med ära och med frid, nu kämpat ut sin sista strid. Med rörda hjertan derför wi inför Din thron knäböja, fast tårar blanda fig deri, en tacksam röst wi höja till Dig wid Hjeltens graf; med Honom allt Du gaf åt oss, fom hoppas. Gud, art Han