IT vexlande former skönt lifvet sig ter, Ackk! uti naturen allt strålar och ler, Från menniskan ner till den spådaste knopp Hur glöda de icke af kärlek och hopp, Men solen hon lemnar sin svindlande höjd, Och Aftonen kommer med lekar och fröjd; Då ungdomen samlus, en lysande krans, Ålt fira din högtid med sänger och dans. Och Cynthia den hulda, med lampan i hand, Så tyst synes skrida på himmelens rand ; Mildt alskarn hon lyser till längtande oän, Hon minnes Endymion den älskade än. Och stjernorna klara, de brinnande ljus; Så glänsande skina i Allfaders hus, flummiga häcken ljuft näklergaln slår, Hans herrliga sång hvarje hjerta anslår. Hur skönt! uti enkla, melodiska slag Hun sjunger den flydda, den tjusande dag; Men stundom hans toner i suckar bortdö, Det tyckes, som skulle uf längtan han dö, Men plötsligt han slystnur, han ensam ej är, Han klagar ej mera, hans maka är der; I lundens halfdunkel, de menlösa små Nu kyssar de gifva, och kyssar de få. I stjernprydda slöjan går Natten så blid, Hon skänker åt jorden den ljufliga frid; Hon vakar så moderligt öm öfoer oss, Tills Phoebus han tänder sitt 2 bloss. Hour finnes en skönare Vår på vår jord, Än hår i vår höga, år herrliga Nord! Så sjöng jag ljuft hänryckt om våren en gväll Och Echon de svarade häll ifrån häll. J-a M-— af R, zymarjchanda. Wäderpropheten i Aarhus tidning, Hr N. P. Sd is ler i Hammel, förutsager, att försommaren 1841 foms mer att i Skandinavien blifwa mycket torr, hwaremor eftersemmaren antages blifwa mwåt. De spcciella nyans 222:. Q. J FJ — fe ak