11 — 1(514401442, 2 lek, Gökägg och det rent förnuftiga älktenskapet, enligt Professor Hag: bergs Theori. J N:o 5 af Professorns lärda tidning, Studier, Kris tifer oc Notiser ertappar man honom myå bar gerning med följande roligheter: -Wiu man se englaoskuld och renbet gästa i diktens hyddor, få må man wända sig till Fredrifa Bremer, och man skall förlåta benne att den awinligaste qwinligbet näs gon gång will försöka att wara man; will man fe den fir naste iakttagelsegäfwa, den widsträcktaste werldsersarenbet, lidelse sawäl i avinnd: fom mannapjertat ertappad vå bar gerning — i äldre theologiska comvendier fallas sädant I gemen den grofwa gerningen — må må man lyssna till den nästan manligt fnillrika författarinnan till Kusmerna. Något längre ned beter det: Grundfelet bog Almqwist, denne med öfwernaturliga frafter utrustade demon? — d. ä. djefwul — lsawäl fom bos nästan alla wåra romanrifware, är att de framställa äktenskapets wäsende såsom absolut beroende af dess subjectiwa utgångspunkt (sic), af den nyckfulla böjelsen, i stället för att fatta det i fin bel: pet oc sanning, hwilfen det först winner genom faderd: och moderstärlefen? — ett varntöft äktenskap fan fåledes hwarfen utgöra en bel eller en fann förening, utan blott en half och en falsk dito — ry äktenskapet är till sitt wäfens de en sedlig makt, som lefwer i det förflutna genom mins net af föräldrar — än om ena contrahenten more ett få falladt englabarn eller helt enfelt ett bittebarn fom ej par nagra föräldrar att minnas? — ocd i Det tillfome: mande genom barnen, Det är ide utan fin betydelse att oskulden anyo inträder i de giftas bo med den nyfödde fom, då han wexer till, wäl fan förlifnas wid en engel som wakar öfver äktenskapets belgd. Med barnet inträder äftenskapets himmel eller helfwete, och hwilketdera skall bli ter radande, beror på huru äktenskapet såsom en sedlig institution — och dåtta är saledes ide möiligt förrän eng: lawäsendet i barnkammaren börjar? — af makorne urdfattas. Men att pästä att älskarens färlef till älskarinnan eter brudgummens till bruden är den högsta af all — Förf. menar wäl ändå jordisk? — mtärlef, är, enstafwigt sagdt, en lögn, ty äkta färlek bar ingen känt, som ej hetat fader eler moder — buru met dock professorn allt detta sä noga, eller dömer han endast från fin egen erfarenbet af äfta färlef före och efter sitt faderffap? ty hwad fom i ynglingens eller jungfruns färlck är poesi, det är endast en aning om hwad komma stall, en prophetia om en fader och en mobder. Mäången poesi och en hel hon myyophetior var således på detta fätt blifwit straffade för lögn; men yvofegorn i sin fadersförtjusning bryter dristigt stafwen öf wer alla sådane äftenskapsförbindelser fom el blifwit hugnate med barn. J allmänhet äro wisserligen dessa små färlefspanter att akta för en wälsignelse, men icke kan man vasta att affödan nödwändigt consoliderar eller stegrar den afta färleken; twertom bänder ju esomoftast att färleken till barnen blir en afledare för den mellan mafarne, äfwensom van å andra sidan ide få sällan får se s. f. sterila äkten-. 2 Q2. N(4 3 2 mAmans La de : !D hus, e bo. — betrakt wara I tryck a bondec Förfat ser He obarm såwäl Pagbe att de att H. beten gudim begrin föga gen. fes:or: sielf nastö fe, o romo förfa grun tion sålc trak. den tre, ban div mer per är fra bet de bar aft ra mi och de Å af oc De