Jag ville böja knä och tacka dig För allt det goda, som du lärde mig. Jag aldrig misskänt dig — ditt stora värde, Din grundlighet jag nog uppskatta lärde; Men att förtjenst och dygd misskännas dock, Och glömmas bort, det har du lärt mig ock Med ditt exempel — sönk i moln ej solen För dig, när Lundblad lemnat lärostolen? En snillets Thron, som Naso sutit på Och på en gång vär Cicero också, Den bort ju gå i arf från Carolina Till sådana förtjenster blott, som dina — Men lyckan sällan snillets årsbarn var, De likväl vara bort, ett tvillingpar. — Din lefnadshimmel klarnade omsider — Den sol, som sönk i moln, snart åter sprider En nytänd glans omkring din fosterbygd, Som bättre skattat din förtjenst, din dygd. Till Lärosätet, som sin prydnad sände Till Carolina, snart du återvände Och Wexiö återtog sitt rika län, En dyrbar skatt i minnets pantheon. Der har du gagnat fosterbygdens söner: Och i den sköna krans ditt minne kröner, Har mången yngling vid din lefnadsqväll Inflätat tacksamhetens eternell. Liksom Torquato Tasso, förbigången Och glömd, fastän en mästare i sången, Fick, innan aftonsolen sönk, sin krans Som en utmärkelse för snillets glans; Så du din stjerna fick, som bröstet prydde Och, sällsamt nog, en sann förtjenst hetydde; Men nu en bättre stjerna uppgätt ren, Som lyser öfver dina gömda ben, Odödlighetens stjerna, som förklarar, Att, medan grafven blott ditt stoft förvarar, Din Ande verkar i en högre sfer För evigt lycklig — ack! att en gång der Jag med en högre säng dig helsa finge, Upplyftad till dig på en Engels vinge; t Ja — detta öga, när det gråtit ut, Skall der uppsöka dig en gäng till slut.