SOLRGCDTCIVCl. Det var en stilla, stjernklar vinterqväll Jag satt här hemma i mitt tysta tjell Och tänkte på de glada dar, som farit Och på de gamla vännerna, som varit: Jag liksom drömde om de är, som flytt Och kände mig såä glad och ung på nytt — Det var en hägkomst ju af ungdomsvåren, Utaf de första, lärorika åren, Da kunskapsträdet i sin blomma stod Ännu vid lifvets klara källas flod; Och trogna händer vårdade detsamma, Ack! med ctt nit, som brann lik solens flamma Jag mins Er väl, min ungdoms, vårdare! Hur tid och möda J uppoffrade För ynglingen, som Er sig anförtrodde Och hur förtroligt vi då sammanbodde Uti det kära fadershuset, der Jag numer blott en gäst och fremling är; Hur lampan brann der in på sena qvällen Att lysa opp de mörka, svåra ställen Hos Cicero och hos Virgil, som jag Ej hann att reda ut en vinterdag; Hur glad jag kände mig, hvar gång jag tydde En glosa rätt, som länge hjernan brydde; Hur stolt jag kände mig, om jag då fick Af Läraren en vänlig bisallsblick. Allt detta stod så lisligt för mitt minne Och hvarje hågkomst rörde opp milt sinne ; En tacksam tår så ur mitt öga brast, Men blef en bitter sorgens tår i hast — Ettsorgebref mig faller nu i handen Och när jag såg den svarta, dystra randen, Mig anade, att jag förlorat en Af mina Lärare — Ack! Wickelgren, ) Den ypperste, den bäste bland dem alla, Det var för Dig, som tären skulle falla, För Dig, som jag ju vördat, älskat har Ej blott som Lärare, men som en Far, — Så är du äfven stoft — den hand förkolnad, Som skref min framtidsbana — för din välnad