(Jnsändt.) Wintersång. Se Wintren nu herrskar i Nordboens land! Oh thronar få stolt uppå fjellen; Djerft blickar han ner uti norrskenets brand, Som flammar i skyn alt om qwäållen. Och se, kring sin snöiga hjessa han satt Af tusende stjernor en krona! Och djupt utur bergsskrefwans mystiska natt Wildt forssen hans lof tyckes tona. Hur rikt uti oskuldens bländande färg Nu hela naturen han mälar, Fält, ängar och dalar, och lundar och berg Skönt glimma i solskenets strålar. J wiken små wågorna tystna och dö; Ty ren han sitt ispansar breder Kring suckande bäckar och stormande sjö, Men ändock oss nöjen vereder. Ack se, till demanter har morgonens ljus Förwandlat de stelnade droppar! Åck lyssna till windens harmoniska sus J Granarnes grönskande toppar! Med stälbeklädd fot, uppå spegelblank ström Ru Gossen bewingad syns fara; Till werklighet bytes hans skönaste dröm, En Gud kan ej sällare wara. Hör bjellrorna klinga! ett älskande par Framsusar få lätt såsom winden, J städan fe Ynglingen Wåren ju har, Med morgonens rodnad på kinden. Så jaga de fram öfwer glindrande ban, De unga de spräka så kärligt; Och friskt leker Nordan i slädtrafwarns mahn, Och allt är få trefligt od härligt. och hu för nor teft rad dig som und