Zwenskar och Danskar på stersjön höllo; Ner frön dot är friden. Heligt ditt namn är du nya Fridkulla! ika heligt är Calmar med blodiga minnen! Sinnena werla med åren, fom rulla, i (f ingen omwexling wet Nordmanna finnen; en Galmar: förening wäl wi ha brutit Ned swärd och med blod, men med swärd mar den knuten, För Frihet en ny med wänskap wi knutit, Den aldrig blir bruten, Stå fom en Man wåra Nordiska hjeltar, Bäde Norrmån och Swenskar och Danskar tillsamman, När fom en Midgårds Orm Sstren han wältar Sig uppå wår strand, om den ljungande flamman Åf Nordmannamod än brinner i leden, Hå skola wi segra, i urhemmets öcken Horden sig gömma, på steppiga heden Bland träldomens töcken. Ej blott i Sagan skall Holger den Danske, ) När stridshästen gnäggar ikring wära kuster, på segerwan hand draga bucklig jernhandske, Oh Swenfskar anföra till blodiga duster. Blinder, få Sagan, mot stenbordet lutar Han ärriga pannan och flumrar i friden, Hans kraft ingen motstär, alltid han slutar Med seger i striden. Nordens förening är moder till Jätten Ej Twedrägtens Hydra skall mer of förderfwa, Od wi skola segra på Hafwet på Slätten, Ån en emot tio, som fordom wid Narva; Christian den fjerde och mäktiga andar, Som Carlarna följt i det blodiga tummel, De frynda till hjelp, når striden fig blandar, Från Högarnas kummel. Chor. Manhem är Norden och Göther är ätten, Waldemar Sejer och storsinte Wasar Före oss an på den blodiga slätten Bland ljungande swärden, när döden han rasar; Alidrig wi mike! O! Nordmar sa Bröder! Aldrig wi swike! Från Nordpoln till Söder, Der Cjdren han speglar, Kring wågande Sunden, Der öflottan seglar, Kring grönskande lunden, Kring gyllene tegen Av Bonden fin egen, Bo Swenskar och Danskar oc Norrmån tillsamman, Oh ingen fan släcka den ewiga flamman, Som Fribeten tände, fom wänskap beredt, Of — Norden blir ett. N. R. Munck af Rosenschöld. Het är en Skånsk Folksågen, att Holger Dansk, en gammal blind impe, fom sitter uti en Bergsstuga på en ö utanför Skå ne med — nm 3Aam ooo a SM AA Mm —pö, I —