de han landtmannen, innan han fögade Hy Återt åli entragna uppmaningar, och förestalde honom faran af bestyäning för belgerän, och upplyste honom, att han mår gade sitt lif, om han icke kunde bewisa sin angifwelse. — Kauhåända att ni warit öfwerwäldigad af en forskräcklig dröm od) arr er olotta inbillning upplyftat stenen och nedfltörtat qwinnan i grafwen. — Jä fär göra med mig hwad ni will, utdrast landtmannen, men, i Madonnans namn, förlora icke en minut för att befria den olyckliga. Hon är der — — — bland de döda! ... GStorIJnquis sitorn gaf wika. ÅÄÅtföljd af en trupp af fina agenter, följde han med landtmannen, fom först och främst blef bakbunden och förd i midten af bewakningen, såsom den der med sitt hufwud skulle answara för anklagelsens fanns färdighet. Man ankom till kapellet. Den uppgifna arafs stenen blef upplyftad. Twå man nedstego i grafwen; och snart blef en bakbunden qwinna derutur uppdragen. Man hade kommit i tid: hon andades ännu. Ett allmänt ute rop af förwåning och fasa upphäfdes af folkhopen, som trängt sig omkring inqrifitiongsagenterne. Man igens kände den unga flickan, fom warit förswunnen sedan åts ta månader. — — — Några dagar derefter kunde den olyckliga omtala de grufliga omständigheterna wid hennes bortförande och hens neg lidande. Slåpad med wäld till klostret och der ins stängd i en cell, hade hon i början warit föremål för deras enträgna omsorger och förekommande artigheter. Derefter hade de bemött henne med likgiltighet och fes dermera med afsky. Slutligen hade de en dag, efter lärs dare mifhandlingar än manligt, förklarat henne, att hon borde tänka på fin själ och bigta för sista gängen. Täås rar, böner, eder att obrottsligt bewara hemligheten, alt bade warit förgäfwes. Wid upptäckten af detta brott, blef fela klostret, såäom man fan föreställa fig, i beitörts ning. Allmänna rösten utmårkte de begge brottslige, som redau woro wanryktade i orten. Landtmannen, som war fallad att bewista mönstring med brödraskapet, igentande dem och utpekade dem med fingret; fasan hindrade honom att tala. Det återstod att låta de anklagade undergä en ytterligare konfrontation med deras offer, och den olyds liga kunde ide undandraga fig detta förfärliga möte. De begge munkarne, fom redan bekänt sitt brott, blefwo förde till den sinkas sang. Hon betäckte sitt ansigte med sina händer och begärde nåd för dem. — — — — Allt blef omtaladt bland allmänheten. De begge brottslige förswunno i deras ordning. — Hwart blefwo de af? Man föregaf dä, att de blifwit förde till ett aflägset Flos ster. Emellertid misstänkte åtskillige personer, fom fåns de Stor-Jnqvisitorns oblidkeliga stränghet mot munkar, som woro brottslige eller nog oskicklige för att fompros mettera den heliga drägtens ära, att de begge bofwarne undergått bestraffning enligt jos talionis i någon af defa rysliga hålor, som man finner i rninerne af gamla kloster. Nu har upptäckten af de begge kadavren bekräftat dens na sednare mening. Benranglen blefwo utan någon Cez remoni förde till grafwarne uti ett närbeläget kloster. Följande dagen tillställde en gammal fattig qwinna guars