VU 138 iitg litt. CÖPT!JI.) Miwarjehanda. Julafton på Windfors slott. Engelska dlas den Fa sina spalter med underrättelser om julnöjena wid hofwet och i de högre adliga familjerna. Bland an: nat berättad, att wid banquetten juldagsafton mar den förnänista rätten, enligt gammal engelsk sed, en präktig orstek, 4 fot lång och 2 a 3 fot becd, fom wägde 150 te. På ett af få sidoborden stod likaledes det stycke af den bras minske ore, fom blifwit H:s Maj:t förärad af Viscount Ceomberrmere, och som slagtades i början af Nowember månad. Stocket, fom wägde 28 Å och war tillredt på det delikataste fått under omedelbar tillsyn af den kungl. kocken, hade en högst bet A och egen wälsmak och blef mycket prisadt af H:s Maj: ts höga gåiter. — De lifas ledes på bordet besintliga kalkoner, fafaner och Sochinz Chinashöns, fom blifwit uppfödde och gödde i den kungi. phafan-gå: den, få äfwen i de offentliga bladen sin mention honorable. — Tre artisiciella gransträd, mer än 8 fot höga, stodo julafton i salen, hwart och ett af dem war wackert utsmyckadt med 72 warljus, fom woro ans bragte på geenarne, till antalet 26, hwilka woro af metall, betärta med naturliga blad; stammarne, hwarwid gres narne och ljusen woro fastsatte, woro af werkligt gran: trad. Ett af traden war helt och hållet betäckt af Fonts gjorde istappar och snö. På grenarne woro upphångs de eu ofantlig mängd bonbons (såsom presenter till gär sterne), inlagde i små askar och pungar, rikt och konstigt prydda. Det ena af dessa trad war för H:es Maj:t, det andra för Prins Albert och det tredje för Hertiginnan af Kent. Der war Sf ett fjerde, upplyst och smyckadt på lifa sätt, för H. K. H. Prinsen af Wales. Sör att funna bedömma wigten af den emellan Drott uing Jsabella och Erpresidenten Olozaga nyligen uppfoms na stridighet, mäste man påminna fig den sedan uvmins nes tider wid hofwet i Madrid ialttagna stränga etikett, bwarpå följande anekdot lemnar ett talande bewis. Carl II:s gemål alskade art rida; en gång mille hon rida en andalusisk häst, men war knappt kommen i sadeln förr än den slog henne af. Oiyckligtwis blef den höga ryttavins nans fot fastsittande I stigbygeln och hasten släpade brotts ningen med fig, utan art någon wägade att bistå henne, alldenstund det skulle warit emot etiketten, fom under fas straff förbjuder att widröra drottningens fot. Carl ll ropade från fin balkon om hjelp och 2:ne kavaljerer mår gade slutligen rädda henne. Den ene grep häften i tys geln och den andre befriade den kungliga foten. Efter denna handling flyktade de. Men drottningen gick i förs bön för dem, så att förbrytarne singo nåd.