Insänd.) NIKTERGALEN. I dunkla lunder bland dess skuggar gömd, Der endast vestans sakta häeiskning höres, kör verldens blickar doljd och af den glömd Ej mina sånger af dess buller störes, Nej! mig blott söker här En älskarinna drömmande och kär. När, prydd med rosor i sitt gyllne hår, Skön morgonrodnan fram ur Östern ilar, Och dagen följer i dess lätta spär, Då stum jag än i trädets krona hoilar, Nej! blott då sljernor brinna Jag sjunger för mån trogna älskarinna. När månan skönt försilfrar hafoets våg, Och rosen smyckad står af daggens glitter, Och stfernor börja flammande sitt tåg, Då ut lunden sjungande jag sitter, Och mig belyssnar der En älskarinna drömmande och kär: Men, när den sista bleka stjernan flyr För solens blick, och larkan lätt sig svingar Emot den blåa ethern glad och yr, Då ej min säng i lunden mera klingar, Nej! blott då stjernor brinna Besjunger jag min trogna älskarinna. När Elfeor små uppå den gröna strand, Fid månans glans, i dansens ringar sväfva, Der Necken hurpun slär med snöhett hand, Då mina sånger genom lunden bäfea, Och mig belyssnar der hn älskarinna drömmande och kär. När middagssolen strålar från sin höjd, Och alla väsen lif och vällust andas, Och blommans barm högt scäller utaf fröjd, l)å ej min sång med dagens jubel blandas, Nej! blott då stjernor brinna Jug sjunger för min trogna älskarinna. J stilla sgohllen, i en skuggrik dal, Nar aftonstjernan uppå himlen lågar, Om kärleken dess fröjder och dess qcul, Af tjusning fattad jag då sjunga vågar, Då mig belönar der Min älskarinna brinnande och kär. Ia VW aj H.