man wid Tiberns strand, på något afstånd från palatset Caraglios park, Chevalier Luzzis lik. Mordet wäckte stort uppsrende. Pelisen antände efterforskningar, och sedan en finare afgifwir nägra förklaringar, f fängslade man en Negrinna frön palatset Caraglio, som fran sin barndom warit i Martisinnans tjenst. — Meika, det war den uns ga flickano namn, tillstod forbrytelsen, för hwilken man bestyllade henne, och uppgaf de narmare omftandraleters na wid densamma. Jag ålffade Gvevalier Lust, fade hon, vc) trodde mig wasa alskad tillbata af honom. För hans skull tillgrep jag ett stort och kostbart diamantkors fran mun walgorerska. Då jag pf meta, att han skankt det til Signora DBroggia, och sålunda erfor hans tror löshel, tante e jag endast på hamd. Dagen efter, då jag medamttt heriffap åkerkommit till Rom, bewiljade jag los nom w.d mMiongtt en sammankomst i en af tradgårdens paweljoncr, ech genomborrade honom, efter att först haf: wa forebra:t honom hans trolöshet; hans hf släpade jag derpa till Tibern föratt der för emigt nedsanka det: Hume len wene icke, alt oetta nya brott skulle blifwa ostraffadt, och jag ar beredd, art derför lida BOden. Wig:iga biomstandigeter gårwo denna bekännelse den hogsta grad af sannolikhet. J den mördades kläder hade man sunuit den billet, fem inbjod honom till fame manfomsten; den war skrifwen med Mikas hand och une dertecknad med hennes namn; siskaren igenkande tfales des i negrianan samma person, fom han setlt bortslapa litet. Den unga flickan dömdes till doden, och hon hörs de tomen forlunnas med sällsynt resignation. Man wäns de fig till Päfwen för att utwerka nåd för den olyckliga. Jag giorde det gerna, pvarade hau med den honom egna starpsinnighet, men jag fan icke. Jag hoppas ec medlertid, att Gud will rora den werklige förbrytarens hjerta och fralsa negrinnan; men det år något henuigs hetofullt i hela saken, jom mensklige domare icke funna uppdaga. Wi wilja förtrösta på forsynen, hwars wägar ultid fora till måälet. (Forts.) åy marjchanda. — Try ckjeel. Uli en dedikarton af en i Leipzig ute gifwen atademisk disputatien fill en af Sachsiska mini strarnc, war forfattarens mening att talla denne decus daxoniae (Saxens prydnad), men genom förseclse wände sattaren upp och ned på d, så att ministern helt enkelt blef fallad pecus Saxoniae (Saxens not.) — Då den bekante Engelske satirikeru Hvok en gång på sin resa wille i ett litet wid landswägen stående hus, soka skydd för ett owäder, som drog sig upp, frägade han