mid denna sal. — TLuald, UlbtLIlt VISSA ( kisinnan. — Ri har utan twifwel hört Signora Brogs gias talent och skönhet prisas. — vt ar ju den läns gerska, fom gjort få stort uppseende på theatrarne St. Carlo och la Skala, jwarade Marfisiunan. — Gans ska riktigt; redan i sex weckor har denna sörtjusande jänz gerska warit i Rom, och jag har ickt dröjt att tiuika med mina wanner Luzzi, Chiz1 och Borghrse wara behjelplig att draga hennes frunnfavastt. Jag wagar jaga det, — utan att skryta, att jag bland oss ana år den mest gyn nåde... so Min Herre — afbröt honom Jalia med wärdighet — fpara mig de närmare omjtandighes terna angaende något, som blott kan smartsamt inwrka vå mig? — Förlat mig, swarade marti en, mur af sigt war icke at: franka Er. Jag jörbigar derfore allt annat, och will endast berätta, art jag it går blef Myce fet förwanad, då jag säg det kostbara diamantlors, fom jag för sixton år sedan forårade Er på mår bröl: lopsdag, glansa på Signora Broggias halg, — Wid dessa ord tog Markisen det med kostbara stenar besatta korset upp ur fickan. Jnlia blef blef, hennes ögon till: slöto sig och hon skalfde i alla lemmar. Denna häftiga rörelse warade läkwal mycket torr; hon eppnade ater vs gonen, mottog med darrande hand det blirtrande forset och fade, i det hon forsökie art bilda lapparne till ett le ende: Det ar werkligen mi. bronopsymycke. Hörlåt, att jag hållit förlusten deraf hemlig för Er... Denna pant på wår förbindelse har blifwit mig frånstulen några das gar före min afresa till Albano, och jag har hittuls förs gäfwes foft att upptacka tjufwen. — Har JU kanske fattar misstanka till någon af Ert tjenfefolk? — Tull ingen, min gemål, till alldeles ingen. Men nu skall det blifwa mig en latt sak att upptacka den skyldige; jag följer med tillbaka till Rom, oc) genom wåra forenadce bemödanden hall han icke undslippa rattwisans händer. — Våt oss heldre undwika art göra uppscende. Korset är Ert, och skall hadanefter blifwa i Edert ago. Jag bar lofwat Signora Broggia, att lära sorsardiga ett dyr likt tull hennes Det år en förlust of ert par tusen Du cati, hwad betyder der! Är der icke bätire att göra dens na uppoffring, an att blottstalla fig jor de vdetjaglighes ter en rättegång medförer, som warar en ewighet och likwal ide gagnar till något? Twertom gläder jag mig öfwer en handelse, fom sätter mig istand art för andra gången öfwerlemna Er emblemet på edra dygder. — Julias ansigte war icke mera blekt, hennes ögon icke mes ra matta; twertom strålade de liksom af en öfwerjordisk glans. Wet Ni dä icke, hwem fom skankt Signora Brogz ata detta fmye? frågade hon. — son mille ide far ga mig det, men jag fal snart få weta der. — Hon ifall alltså nog saga Er det? frågade Julia lifligt. — on skall säkert säga mig det, varade Markisen tris umferande. — Mun Herre, jag följer med till Rom, det år afgjordt. Der skall icke någon process blifva af, men Ni fan icke förtänka en qwinnas nyfitenhet, att hon icke förmår motstå dylika frestelser. Lät mig resa med Cr, Fon mia Ufefvoft jlÄAFIIAHDÖarFffen fändo ick msssstg ss1