—— -———— Vid underrättelsen om Grefvinnan Menriette G. Wachtmeisters, fodd Wach tmeister, död d. 20 Jan. 1843. Du lemnat, ädla Ande, tiden; Du var för god att vistas här Du njuter nu den högre friden; Din frid till dem, Du lemnal, bär! som gömmer sig, men ses ändd. Den milda blick, den rena vilja Du egde — eges blott af få. Naturens barn! fast konsten danat förmågor, Du inom Dig bar; det alärig syntes, att Du anat hur längt Du framför andra var. Med enkelhet det sköna sprider en stilla glädje i heart bröst; man glönide lifvets många strider vid klangen af Din milda röst. Nyss stod Du skön, lik dalens lilja, Sänd ned, o Ädla! från de zoner, dit Du har flyttat, till cår jord, — ett echo utaf englu-toner i i formen utaf trösteord. (Söderm. Tid.) Mid Christian Thotts död d. 4 Febr. 1843, Uppå en ännu qrön, fast äldrig, stam, en frukt, så lofwande, sägs skymta fram; belyst oc) wärmd af kärlekssolens strålar, den tidigt uti mogen fägring prålar. Oå kom en natt en kylig nordanwind, och blåste rosorna ifrån dess kind, och stakade den ifrån stammen neder till jorden, fom sitt stoft deröfwer breder. Och klagande wi fråda härjarns spär; då hastigt upp ur fruktens kärna flår en blomma, herrligare än för jorden, och derför den till himlen förd är morden. Der blomman fig till engel wecklar ut, och hwarje härjning, hwarje storm är slut. Du denna frukten war, är denna blomma, och skall, som engel, mot de kära komma en gång, ej gående, men flygande och, ewigt säll, fom förr, emot dem le, och säga, då, fom Du, få lugnt de somna: SI! waren här, uti mitt hem, wälkomna! Hur ljuft att få, wid slutad pilgrimsfärd, fe englar möta fig i hemmets werld! i i Victor, (Sk. P.) Dödsfall.