man emellan semtl oc) jelit al, VUJ SIM PE ) Plantage ägaren närmade fig Robert, hwilken, med Fans nan lutad emot handen, stod försankt i djupa tanlar. warifrån kemmer detia fartyg? frågade herr Olivicr. Från va Rochelle, min herre. Yffrån La Dirchelle! Werkligen! swarade herr Tr lirier, i det han hördes draga ou djup fuct. He — fortfor Rebert — jag är den clydligar ste of manskapet. De toda lida ej mera, men jag — jag mio bida, ty jag får aldrig återsemitt fädernesland och mina WAnNHer laurngling, du skall återse dem, swaradce herr The wicr. Man hrwantar snart flere fartyg frän Eugland. Med nagot af dem fan du begifwa dig till Europa. Ce mellertic erbjnder jag dig en iillslyktsort och uppriktig gästfrihet i mitt hus. Forsmå ej anbudet. ch Robert tryckte n nye wälgörares hand, cmotz tog anbudet med taasamhet, och begaf sig till plantagen. Har wirades han i nara twå månader, utan art en on da ankemmande slagga wisade fig i hamnen Wid flutet af denna tid hande en afton att herr Olivier hafkigt insjuknade. Det onda tltog om natten, sjukdemen erholl en allt betänlligare karakter, och efter några dagars förlopp, tiufännagaf lakaren att den fins ke ej kunde räddas. Då lär herr Olrwier tillkalla Robert, och yttrade i läkarens och en notaries närwaro: sin wan Robert! jag är född i La Rodjelle. Uva Rochelle — —1I Na, jag är det, och nu Då döden klappar på mitt hjerta, will jag godtgöra hwad jag gjorde ondt. Jag önskar att du af min förmögenhet lärer till dig utberaz la sertie tusen francs. De nödiga anwisningarne cd) till hwem summan stall lemnas finner du i mina papper. Men, min herre — —! mAfbryt mig ej. Jag kanner mig allt ma:tare. Hör ännu en hemlighet, som jag har att uppenbara. Wid min ankomst till detta land förandrade jag namn. Jag heter icke Olivier. Jag heter RHenaud. Renaud! Hwad! Det är ju ocfå Mar — — xag hade en bror, hwilkens förmögenher jag phuns drade. Till förbattrande af sina omständigpeter gjorde han en längre sjöresa, men omkom på hafwet. Han cf terfemnade ett barn i waggan. Till detta barn hade jag stått fadder. Det war en flita. MD denna flicka Ar just min Maria! A säger du: ja, få hette hon. Min Maria, min trolofwade, fom wid min afres fa skankte mig ett perlemorsforg, hwilket jag altid bar närmast mitt hjerta, men förlorade under freppsbrottet! Ett kors, på hwilket hennes namchiffer stod — fade den döende med klarnad blick — detta tors är funnet på fartyget, och år i mitt förwar. Återtag det och bes trakta det såsom en trohetens helgedom. — Men nu ar frågan att ersätta hwad jag brutit. Rrbert, du mill åf ta Maria. MA mal de sertietusen francs äro bestämda 1 a