Så stupar han ju uppå ärans bana, Af lagrar höljd uti odödlig glans. Hans trogna tärna kommer då att gråta Ömt krigets tappre, älskanswärde Son, Uppå hans graf der skall hon sedan låta En Urna resa längt frän stridens dän. Men skulle uppgå segrens klara stjerna, Då glad han wänder hem från stridens lek, Om till hans möte kommer då hans tärna J Riddarsalen, da först blir han wek. Od när hon fen hans stolta hjessa firar Med segerkransen flätad af dess hand, Din största segerkärlek då du firar; Du twenne åädla hjertan sammanband. Den rodnad, kärlek! kan ej konsten härma, Hwarmed du purprar tärnans fina kind, Då I def hjerta sprids din ljufwa wärma, Sä ren och mild fom Södrens sommarwind. Den eld du gjuter i def milda öga, J Riddarns bröst upptänder mången frön Och herrlig känsla; segren skulle föga Oss tjusa om ej kärick blef dess lön. Derför will jag harpans strängar röra, Om åra, kärlek mill jag sjunga blott, Till högre rymder dessa kansior föra, Och att dem prisa blef min ljufwa lott. J —a M. af R. Nyåret 1842 och 1843. Nyärsmorgon 1812 höll jag följande tal till min Fänhöof:Ar hof. folfare af mina fkönfanta farfar Ile