Pwarjehanda. Den i döden talande fågeln. Wid en afbhers regårdarne i närheten af Helslngborg hände sig för ett par år sedan att en bonde en majmorgon tidigt ut gått på orrjagt men som efter några timmars fäfängt spatserande kring skogar och enbackar beslöt att mäns da hemåt med oförrättadt ärende. Under hemwagen fick han se en såsom ban tyckte owanlig fågel satta fig i ett tråd, till hwilket han smög fig få godt han kunde, Ilyce fades att komma inom skotthäll, lade an och skjöt. Just wid smallen skrek fågeln med gäll stamma: Aj för f—n! och tumlade hufwudstupa död till marten. Jagarn blef wid detta fenomen underliga till mods, tänfande på troll, skogsrån oc) mera sädant, och just fom han höll på att lägga till bens, fom händelsewis en föpftafarl förbi, för hwilken han berättade saken. Medelst dennes mod upptogs fågeln, fom befanns wara en, troligen från någon nådig frökens gemak bortflugen Papegoja, såkerligen det enda exemplar, som skjutits i nägon af Sweriges skogar. Rätt för pengar. För att wid domstolarna få rattwisa, anser wår allmoge sig oftast böra betala, antins gen de i sjelfwa werket hafwa rätt eller icke, hwilket bes wises af följande: Wid en häradsrätt fatt en ung jus rist domare, hwilken af en bondqwinna, som war enka och som hade ett twistemål mid tinget angående ett doms fyrfolemman, blef fallad assides, då hon fade fig, coafz tadt hon hade många barn och mar i små omfrändighes ter, dock wilja betala honom 200 Rdr, om han kunde las ga att hon wann sin process. Den unge häradshöfdins gen genomsåg i korthet papperen, och då ban tyckte, att hon i allo hade rätten på fin sida, frågade han hwarföre hon bjöd honom pengar och icke sökte rätt efter lag, wars till hon swarade: sAymtyrfoinfpectoren will hafwa 300 Rdr för att fraffa mig ratt, men jag unnar hellre nådig domaren dem än honom, och derjemte befparade jag ju en 3:djedel.s — Ar förhållandet få, swarade juristen, så behäll du dina pengar, du skall få rätt ändå, hwils fet också skedde. Dyr tid. Till ofwannämde Domkyrkoinspector kom en dag en af samma domkyrkas arrendebönder och bad förbemälte person hjelpa sig med några imå arrangemens ter, hwartill behöfdes ett par timmars strifning, fom och få expedierades, men hwilket beswär bonden måste betala med 100 Rdr b:co. Då mi den förre blef uppkallad i domfyrforådet och förebrådd ett dylikt prejeri, yttrade han: För mig med mina funffaper och min duglighet ar tiden få dyrbar, att jag ide fan uppoffra en timme för mindre än 50 Rdr b:co, hwarmed också bonden märs fte låta fig nöja.