Mwarjehanda. En gammal ungkarl i en wiss Skånsk stad lefde myc ket förtroligt med en famulus, hwilken derföre än titules rades för fru och än för bushållerska, helst som han ofta frän torget hembragte köttstycken och andra förnödenheter under fin tulubb. Nämde personer, fom för resten fys selsatte fig mycket med flugfångst, lefde likwäl så magert, att ett qwickhufwud en gång yttrade: defa herrar fe ut fom de setat lika länge på nålen fom deras flugor. Några bewis på den fnålhet, som herrskade hos förs bemälte gubbar må för kuriositetens skull anföras: En gång då man kokt soppa på en och samma fisk (torsk) 2:ne gånger och den sista portionen af förta soppan frams sattes, yttrade den Yngre: jag för min del finner dens na foppa få delifat, att jag föreslär att koka soppa äns nu en gång på den fiffen, mot hwilket ocfå den äldre icke hade något att inwända. En annan gång, då de låtit koka kål — läsaren mes tar wål på en duktig fläskskinka — nej på — ett falfs ufwud, och den yngre förfrågade, om ej den äldre bes allte litet smält mör tid kalfhufwudet, swarade denne: