(Insändt.) Vid underrättelsen om Studeranden CARL ALFRED HALLBECKS död. Grym är döden då från oss han röfrar Allt hvad mäst vi älska, kärast ha; PDock förmär ej menniskornas klagan Störa himlens eviga beslut. — Sörger blomman, då från vårens fråjder Utaf stormens större makt hon bryts? Hon från höstens kulna vind ju bergas, Och från vintrens storm och kalla snö. Så den hädangångne blifvit friad Ifrån mänga obestadda strider, Många qval, på lisvets bana strödda, Modren, som uti Guds stjernehimmel Ren i åratal sin boning haft, Ville trycka sonen, den förstfödde, Till sitt längtansfulla Modershjerta — Och hon bad en bön till himlatadren, Att få undan stoftets tränga bojor Föra honom till Gudsfaders hem. Se den frommas bön blef hörd, förklarad Flög hon ned till jordens låga grus, Slöt sin son i varma trogna famnen, Och med honom, nu en engel vorden, Vände åter till Guds klara ljus. Sörj ej fader! gråten icke systrar! Fast från er så tidigt skiljd han blef, Han med hälsning ifrån eder alla Gått till henne som er väntar ren, Unna Modren sonens kära sällskap; Unna jorden hvad af jord är tagit; Unna himmelen sitt ädla län. —e— Nn. — — Paketbåtfarten. Under loppet af nästkommande wecka kommer etbå n aketbätfa: ellan Helsinabora och Helsingör att fortsättas mer Pa läts