vett förre antal misswärdade freatur ligger ett större or yfruktbart kapital, då deremot ett hälften mindre, rikligt uns nderbället oc) wäl wärdadt, fan lemna en stor afkastning merå.? Hwarje kreatur beböfwer en wiss qwantitet föda i och för lifwets underhäll, och en annan för att lemna afkasming, och detta gäller isynnerhet om mjölkkor. Denna utfodringens knapphet werkar ofördelaktigt: 1:o på mjölkafkastningen, 2:o på afweln och 3:o på spill ningen. J afscende på mjölkafkastningen behöfwa wi ej anmärka, att den beror bäde till mängd och godhet af fodrets tillräcklighet och godhet. Det är en hos of nog allmänt rådande fördom, att magerheten hos en god mjölkko bewijar def: godhet: den bewisar blott att mjölfaffönbrine gen göres på bekostnad af underhållet, ide att fon, rikliga re förd, ej skulle gifwa både mera och fetare mjölk. Jem för man den mjöskafkastnina, fom en of wåra utmårkta, prakliska lendthusbållare beräfnade för en fo årligen, nen ligen 237 3 fannor 2), med den, fom erhälles i Holstein, (6 a 700 kannor), få wisar fig straxt och ögonskenligt werfan af wår knappa utfodring och okunnighet i mjölkekors behandling 3). Sä snart en to börjar afsina, längre el ler fortare tid före kalfningen, förfnappas wanligen för benne foderationen; bon får mera halm och mindre hö — och likwäl är det juft under, denna tid, fom bon bör wäl oc) rikligen underhållas. År hon mager och swag då hon kalfwat, lemnar bon ide allenast da mindre och sämre mjölk, men utfläppt vå sommarbete, en mindre qwantitet än imo fatt fall egt rum, emedan, fom wi förut anmärkt, mjöltafsöndringen sker i förhällande till det öfwerskott af näring, som de witala krafternas äterställande och underhållande lemna; och denna förlust är få mycket större, som denna mjölf är den bästa. Så hämnar fig en knapp winterfor dring på mjölkafkastningen under den följande tiden! Det ta erkänna alla kloka boskapsskötare. Den andra skadan, fom en knapp fodring medför i afseende vå boskapsskötseln, är den icke mindre fännbara, att den perpetuerar en liten och dålig boskapsafwel. J länder, utmärkta för fin boskap sskötsel, fodras fon redan under drägtigpetstillstandet wäl, dels emedan detta imver: sar på hennes mjölkning sedermera, dels och förnämligast, emedan kalfwen derigenom blifwer större och kraftfullare, om ban pålagges, samt ifall han afyttrag fom gödkalf, lät tare, billigare och hastigare gödes, och i alla fall bättre bes tales af slagtaren, än en liten och mager. J Skottland lär ser man kakfwen en tid sjelf börja fons mjölkning. Det är nemligen utrönt, att den första mjölfen i jufret alltid är den swagaste, och att dess godhet tilltager i samma män mjölkningen nalfas sitt flut, få att den första i godbet förs häller fig till den sista, fom 1 till 8, ända till 1: 16, rå grund hwaraf också i Holland den förre alltid skiljes från den sednare, bwilket man tillskrifwer förträfffighetren af dess smör och ost. Huru man hos oss i allmanhet behandlar päläggskalfwen är bekant. Nägot diande kommer ej i frås ga och den som wågade föreslå det skulle beles. Bifwen 2 22 CöD cözllecg han ofta HÅ en