J. bar tagit examen i fem wetenskaper och deri erhållit of: wer de i gifna författningar bestämda betyg för ernåen: de af filosofiska graden. J alla de öfriga wetenffaperna (nemligen åtta) beböfwer Or J. derföre endaft taga ad mittitur, hwilket enligt samma författning ide är betyg. Far kulteten har således endast att fordra af Honom något fom är lika med ingenting eller noll i betygsräkningen, således ide ett enda plus utöfwer hwad han presterat sig äga i den humanistiska bildningen. Desse äro insändarens egna ord. Härwid bör först anmärkas en oredighet i framställning; han åberopar neml. först gifna författningar och straxt derpå mamma författning. Hwad skall en sådan förwexling af numerus kallas? Hwad saken beträffar, ädagalägger infänr daren med deta fina ord, att ban anser admittitur böra af åtta examinatorer meddelad åt den examinandus, fom behagar, säsom han säger, taga admittitur. Oss synes det oc tänkbart, att någon Professor skulle få wanwårda fin we tenskap, att ban deri för en grad fordrade ingenting. Wi ha åtminstone wid sista Promotions:terminen sett cxempel derpä, att en Professor i filosofiska examen improberat mer än en FilologtesKandidat, oh då denne Professor war en of de liberale fakultetsledamöter, fom röstade för Hr J—5s kompetans, lärer wäl detta steg af Jnsändaren gillas; i synnerhet fom han säger, att 7de 4 fakultetsledamöter, fom röstade för rättigheten (nemligen Or I—S att frecimines ra) på det amplaste fört i fina anföranden tillstyrkt det famma (här menas wäl densamma?). Det är dessutom bekant, att hwarje professor har såsom examinator i sin ve tenskap jus improbandi, hwilket också är en ren nödmwäne dighet, få wida ide en och annan skulle utan nagon fännedom om någon eller nägra wetenskaper erhälla den filofoftska graden. Jnsändaren hoppas, att Or I. publicerar handiingar: na rörande denna fråga. Detta wore önskligt. Jbland mycket annat får man då fe, hwad Jnsändaren kallat det amplaste sätt att tillstyrka (förmodligen blott det, fom län: der Hr I. till någon fördel). Depsutom bar det ide war rit någon fråga om ett till: eller afstyrkande af Or J—s kompctans, utan blott om pröfning af bang kompetans eller ide kompetans; säledes åter en oriktig framställning. Om icke de akademiske stadgarne och lardomsprofwen wore mindre bekanta för den stora allmänheten, lönade det werkligen icke mödan att kasta ett ord på genmäle emot en slik Jnsändare, som gör sig alltjemt skyldig till hwad han förebrär en annan, neml. wrängda framstallningar, oc derjemte sjelf ådagalägger förwända begrepp. Han slutar fin uppsats med sat sapienti, wi deremot med sat insipiemi.