nehäld ide wet för wisso äga uti then Profession han söfer en fullkommelig och grundelig kunskap, ty at then föfans de är uti andra saker lärd och grundad, men intet eller tis tet uti then ban söker, thermed är hwarken ungdomen bes tjent, icke eller blifwer Academiens flor och anseende på nå got sätt, fom fig bör therigenom förfofradr. Häraf torde enhwar lätt finna, att här endast är fråga om sökande till profession, men icke till Adjunktur. Att samme Kansler gjort en betydlig skillnad emellan sådana sökande, wisar dens sammes bref den 16 Mars följande år, deri stadgas att, vFördenskull dör, tå tbet ankommer på profs afgifwande til någon ledig Profession, ingen ifrån Prefiderandet under tyen Tituln (nemligen att den sökande är ograduerad) ute stängas; men wid andra tillfällen förblifwer thet wid Conz stitutionerna och then wid Academierna wanliga Prarin. Man lägge värtill Ranslerssbrefvet den 15 Juni 1764, fom förutsätter blott Docenter såsom sökande till Adjunktur. Konungabrefwet af den 10 Juli 1753, som närmare förklarar Konungabrefwet af den 18 Nowember 1748, har blott afseende vå sökande till Profession, och har aldrig blifwit tillämpadt på föfande till Adjunktur. Det är ocksa lätt begripligt, att ingen ograducrad värer anmäla sig till en Prosession utan stort lärdomsanseende, oc) swärligen stulle en fådan man wara beläten med en Adjunktur. J allt fall måste det wara Styrelsen, men icke Fakulteten, som här äger göra undantag. Då insändaren behagat anföra en Lagerbring och en Tyomander, hwilka mot pra ris fått inträda sasom akademiska lärare, böra wi bärs wid erinra, att Lagerbring dessförinnan framstått såsom en utomordentlig häfdeforskare och innehade bår Afades mi-sekreteraresysslan, från hwilken mer än en intagit Pro sessorsstol, och att Thomander utmärkt sig säsom yres dikant och författare och hållit offentliga föreläsningar wid härwarande Prest-seminarium och säledes i flera affeens den ådagalagt fin owanliga sticklighet, innan han wid samma seminarium anställdes säsom Docens. Att fryrele fen i afseende på sådana förhållanden fränträdt praxis, kan ingalunda åberovas såsom en rättighet, ännu mindre sasom en skyldighet för en Fakultet att ingripa i Styrelsens obestridliga rätt att dispensera från föreskrifna examend prof; i synnerhet fom graden förutsättes såsom ett ocftere giftigt wilfor för fompetans till Gymnasiiadjunktur och Efols rektorat, från hwilket wilkor Konungen förbehällit sig ensam att i anledning af ograduerade sökandes längre tjenstgöring dispensera. J afseende på ofwannämda casus speciales pör dock anmärkas, att wid bädadera endast fråga warit om Profession, icke om Adjunktur. —— —i — —— —