JHCTeiTHGEUIUI Ö ITUIU tLäcHf11 sitter fläsande enhwar, medan blåsten, så det dammar, yrande sring gatan far, och med flickans klädning leker, då hon tror fig ut ibland, under det att strälen bleker hattens blommor efterhand. Fäafängt parasollen spännes, knappt den skuggans swalka ger, kindens ros af solen brännes och förtorkas mer oc mer, under handsken mörknar handen liksym kanskäe barmens fnopp, oc) jag tror, att sjelfva anden swartnar eller torkar opp. Men likgodt, låt solen sweda Berg och dalar, hamd och kind, och fåt flickan sjelf fig freda för en stämtsam sommarwind, med ett ord, lät himlen blossa pa Augustidagen än, snart sfall den vå molnen lossa vd) få solens port igen. Häll dig, medan än du orkar, i dock wid drufwans safter fast, att du icke rent förtorkar eller blaser bort med hast. Gudaeld är flickans öga rus af hennes kyssar tag, och du fruktar torkan föga, under lifwets solskensdag. L—a. — — A— DOEC—— Den okände Gästen. J ett af de bästa wärdshusen i Frankfurt am Mayn lade fig wissa aftnar ett sällskap af bildade och glada :. Det war en sadan afton om wintern 1837, och fanit war ganska lifligt. Men det blef ännu lifligare, då wälklädd herre, fom aldrig förr wisat fig i husct, Nträde satte fig wid matbordet och, genom en mängd goda ar doter, quicka infall od) intressanta nyheter, ökade muns eten, Den underhallande främlingen ådrog fig en måls jent uprmärksamhet; man öfwerhopade honom med ars seter; man bad honom att ofta och få mart fom möjligt d sin närwaro hedra denna aftoncirkel. Dock fanns i skapet en enda person, Herr F., hwilken ej tycktes det ista intagen af framlingen, utan än liksom med uppsat nde honom ryggen, ån betraktade honom med föraktligawreda blickar. Efter en tumme aflägsnade fig främlne , sedan han på fleres begäran gifwit sitt löfte att åter una följande afton, och knappt Hade han lemnat rummet, an Herr F. tog till orda. 17 pe . ansa! SAN 2. — 2 sigt, ej af brist pa aktning för eder, mina herrar. fe just det, men icke langt ifrän. Hwad tyder J, mine herrar, J hafwen haft den äran konservera med skarprättaren i PMiatntz. Ett utrop af förundran undföll såsom frän en enda mun hela sällskapet. mör tufan, fade en tjock herre, detta gär något för längt. Wore den obekante ocksa centralpunkten för wide het och god ton, will jag likwäl ej hafwa widare att göra med honom. q See heller jag, ide heller jag, instämde gästerna. ö Det är oförskämdt of en sådan menniffa, tillade Or NN de flesta F., att inställa sig i war honetta krets. Han må wara en ärlig tarl, men folk, fom ide fänna hans ständ och mils för, bör han atminstone ej sätta i förlägenher. Första resultatet af HÖr F—s tal, blef att man hjertligen tackade honom för det Han gjort sina wänner uppe märtsamma pa det opassande i den nya bekantskapen, och andra resultatct, att wärden inkallades samt förständigades — Å att, om den twetydige främlingen följande afton ätexkom, utan frus oc) komplimenter förbjuda honom inträde. Warden lofwade att efterkomma hefallningen, och fit tillfälle att halla sitt löfte, ty främlingen återkom werkligen. Men innan han hunnit langre an i jörstugan, anhölls han af den rapassliga wärden, som till hälften med artighet, till hälften brutalt, lat honom förstä, att sedan hans ffarvs rättarfand blifreit kändt, undanbad sig sallstapet hans närwaro. Skarprättaren, i början förwånad, fattade sig dock snart. Han sade sig förmoda, det man, för att erhalla en plats did ett allmant wardshusbord, ej behöfde, sasom wid ett tornerspel, begagna fig af heraldiska former, vYPten, fort for han, dDet gör mig gansta ondt att hafwa astadfommit denna ledsamhet; jag bedyrar, att sadant hädanefter aldrig skall ste, oc) må det tillatas mig, att y ersonligen bedja säll skapet om ursagt för Hwad jag brutir. Warden gjorde nagra swarigheter, men gaf slutligen med fig, och främlingen inträddenr salen. Hans ankomst werkade nagon förlagenhet, men han bugade fig ödmjukt och yttrade: ÅJag kömmer för att bedja om tillgift. Da jag i går wågade mig hit, skedde det ej i någon elak af Jag äns grar mig uppviftigt och srall ej förnya mitt fel. Dh nu: ötmjataste tjenarc. Han wande sig, gick till dörren, men stadnade der, och stod ett var minuter, Utjom besinande fig på något. m(g enda ord må ännu wara mig lillatit, sade han sedan. Jag skulle önska weta hwilken ibland eder Har kunnat känna oc) upptäcka mitt fiand En allmän tysinad. Hr F. säg bleknande ned i fin talrif. 3 tigen, mine herrar. Godt jag wil då sjelf befmas ra min fraga. Jbland eder alla fon ingen annan än Hr F. hafwa kandt oc) förradt mig, oc i sanning har ocisa denne Hr F. mycket stal att minnas mina anletsdrag, ty Det är ej mera An nagra månader sedan jag bade den äs ran att Maintz bränmärfa honom.