EE vf had 2 Belgien. ien har utförandet af potäter blifwit förbjudet, afgifter för dessas införande äro upphå de. Rord:Umerika. ättelserna om bomulls och sädesskörden ljuda nt. Afkastningen skall wara ganska riklig. (Insändt.) Vid tidningen om död d. 20 Aug. 1812. Jag tankfull satt en stilla aftonstund på kyrkogärden i de dödas rund, när solen ned i Vestrens kamrar gick, sen hon ät nejden gett sin afskedsblick. Ott vemodsskimmer rundtomkring sig spred, och daggens tärar sakta föllo ned ochatillrade så klart på blommans kind, som vaggades till sömns af qvallens vind, Fram i mitt öga smög sig ock en tär, när rörd jag tänkte på de förra år och på de vänner, som i ostörd ro nu sofva inom graivens tysta bo. Mig grep en känsla, hög och underbar, och forskande jag frågade om svar på det, som ibland alla En blott vet om lifvets och om dödens hemlighet. Då kom ett dödens, nej ett lifvets bud, alt äfven Du gått hem igen tll Gud, den store Fadren, som från jordens strid hemkallar sina barn till himlens frid. Nu blef det båltre, ljusare än förr; min ande, gläntande på hemmets dörr, en skymt utaf den herrlighet förnam, som ifrån Gudomsthronen strålar fram, och, liksom vid en Ängels harpoklang, nu tidens, evighetens sammanhang gick upp i klarhet för min inre syn, en högre verld sig tedde ofvan skyn, och djupt jag kände, att hvar vän, som dör, ett steg blott närmare till Gud oss för. Du längtade till hemmet, till Din Far; för Dottrens hjerta ack, hur kär han var! Nu är Du hemma. I evärdligt ljus Du Fadrens anlet ser i Fadrens hus. Men här på jorden blir dock sorg och gråt, när Fäder, Syskon, Makar skiljas ät. O! till da arme, dem Du gick ifrån, se ned ännu; och, Moder! se Din Son, den späde slumrarn, i sin morgondrömy (för snart blott vaknar han!) ej honom glöm ! Och lät de Käre, som i tärar stå, en hoppets helsning från Din himmel få, och hviska till dem med en Ängels röst ett ord till afsked och ett ord till tröst: -O! hvarför sörja? hvarför klaga än? Ar lifvet mörkt, det blir dock ljust igen, och smärtans kalk, som nu så bitter år, en evig helsodryck på bottnen bär, Så gråten icke mera öfver mig, Jtrötte vandrare på ensam stig! Jag gick ej bort, jag gick blott hem förut, der alla fromma samla sig till slut: SS