säsom Frans Moor, med föld. — I N:o 31 Mere. heter det: Hr A. utförde scenerna, trogct uppfattningen of fm role oc) med en mimik, som fullkomligt warate dertill. Hr A. fågs bär med samma förtjusning, fom han blifwit sedd i andra städer. — Ar icke detta, att med behag gifwa sig sjelf dementi? Att Schiller misströstade om pjesens framgäng wid dess första uppförande, lärflöt ej of ånger öfwer Def författan e, utan af bekantskap med publikens tycke och fördomar, wilket wi längre ned siola wisa med Schillers egna ord — et fan äfwen bewisas of Schillers skriftwerling, fom ännu nnes, med Frih. v. Dalberg, Direct. för Mannicims Theas er 1781—82. — — Sqjiller bar aldrig tecknat Franz Moor äfom en fin bedragare. — Från början till slut är han änd af alla, säsom en Härd och falst bof. — Ej ett enda ögonblick vedrages Amalia af honom, — Nedan i i föra c. med henne beklagar fig ör. M. öfmer dess köld. J fortgången af samma scen lofwar Fr. M. att bedja för in brors återkallande. — Det är då Amalia kastar sig om ans hals och kallar bonom: 7Min Carls bror, min allra ästa Franz — Ett ögonblick förut hade hon kallat hor:om: en bof, fom flyr för fin egen skugga, oc) strax derpå örnelar bon, att en enda gnista af Carls känsla finnes hos Franz. Således — bedragen är Amalia ide — men det är den swärmande, ryckigt olyckliga qwinnan, det är den ena ostulden, fom nedlater fig att smeka en tgernatur, det ir den drunknande, fom förgäfwes griper ctt halmstrå för itt lifs räddning. ö Carl Moor hade genom utswäfningar oroat sin gamle ader — men ängrande bedt om hans förlåtelse. Det är å, fom Franz förewisar ett falskt bref, der Carls ungdoms ättsinniahet öfwerdrifwes; den gamle Moor nedflagen, för ebrående fig fin egen swaghet emot Carl, urpdrager Franz tt skrifwa till Carl. Skrif, säger den gamle, att jag tu ende blodiga tårar, tusen sömnlösa nätter ... — men ringa ide min fon till förtwiflan. — Så litet, Or Hans el8-Gud, förmådde Franz Moor, att genom sitt fina spel edraga fadren och slita den käraste sonen ur fadershjertat. wärtom — först genom Fr. M-s icke personliga upp rädande slites fadren från fin älsklina. Herrman förklädd erättar, att han fett Carl stupa i en slagtning — den game e faller någon tid derefter af sorg i en dödlik dwala — tgifwes säsom död — uppwaknar först i ett underjordiskt ängelse, der ban är bestämd ät hungersdöden. — Carl, fom else, i stället för förlätelse, ställde fig i spetsen för ett 1öfe arband. Så är fader och son skiljda — dock icke genom franz fina spel — eller personliga uppträdande. Herrman, assionerad, för öfrigt feg och dum, brinnande af hat till en gamle Moor, oc af swartsjuka önskande, att Tunna öta Carl M. ända ned i helvetet, war icke fwår att fwertala till delaftigbet i ctt brott, fom få wäl öfverense rhöll från Fr. M., i fadrens namn, ett bref med förbane själ, när mördaren klappar på hans dörr — när han för forsta gången will bedja od) fan ide, — Det är denna fe ger, fom Schiller welat bereda religionen, hwars läror man ej förgäfwes trampar under fötterna. — Det är det förfta af bela tragediens åsyftade werfan — det andra och tredje — är Carl Moor och Amalia — men defas faraf: ter höra ide till detta ämne. — Säledes är det ej Fran; Moor, såsom bedragare, utan fåfom något helt annat, hvit: fet Schiller här äsyftat. — YWHiferligen har hwarje konstprodukt en form — men begriper man ej ideen, få begris per man ingenting. — Hr Handels-Guden har welat ljuga litet smatt; förwända innehållet af författarens arbete, men det har föga lyckats. (Forts.) 1tI— —— (Jnsändt.) Till Red. af Nyare Oelfingborgs-Poften. J nästa nummer af Helsingborgs Posten torde plats benäget förumtas åt söljande anmärkningar wid den Förflaring af Herr Lilja, hwilken i N:o 65 blifwit inrymd. Den anmärkning mot det fått, hwarpå Herr N. Lilja anför historien de facto för att framställa rätta förbållandet, hwilken gjordes i Sk. Corresp. N:o 32, har fynbars ligen satt Hr Liljas blod i mindre wanligt stark swallning, men han bar ej måktat bestrida def sanning eller förneka att han sjelf framkommit med ett mot rätta förhållandet stridande pästäende; han söker dock ett smyghål till fin und: skyllan i det förebärandet, att han icke sjelf tagit direkt finnedom om de kongliga bref, öfwer hwilkas innehåll han sä positivt och afgörande yttrat fig, utan bar han blindt förlitat sig på annan persons uppgift. Han tillägger äfven, att ban cfe inser hwad nöje Sf. Corresp. publik kunde finna i att få weta det de woro olika. Nöjet är werflic gen icke stort; men det finnes något, som kallas sanning och ärlighet, fom måste ega företräde framför allt annat, eburu Hr Vilja synes icke funna eller wilja inse detta; ty ide nog med aft han, sasom han sjelf måst erkänna, i den uppe fars, hwilken gifwit anledning till denna skriftwexling, trädt dem för nära; han har äfwen i sin sednaste förflarmg på mera än ett ställe gjort fig skyldig till samma manöver. Han säger sig nemligen wilja i fin belhet ur Tidmina för irädgardsskötsel och allmän wertkultur reproducera den artikel, fom blifvit klandrad; men dock har han med tyfte nad helt och hållet förbigått sjelfwa slutstrofen, fom dock är bardt nära det märkligaste i hela stycket; den lyder sålunda: De, fom fett berättelsen härom i ett wisst Stinfft blad, skulle måhända tro motsatsen, hwarföre wi här anfört historien de facto, för att framställa rätta för: hallandet — — — Ör Lilja har dessa ord tydligen uttalat, att ett wisst Skanskt blad (pwarmed påtagligen menas Skanska Corresr., fom först, i full öfmerensfrämmetfe med sanna förhallandet, refererade innehället af de ifrågawarande kongliga brefwen) kommit fram med en oriflig