betsidogheten med slitid nocgas sran allvt o!!t MELIN ylla, da rroductionen bär är knappare än lerestädes, cf er jordmänen icke allmänt har någon utmärft bördiahet, eller ymniqqre penninge omlopp fom lättar odlingsföretag. Men under Kerr Virgius kloka och wälmenade styrelse bar oc allt gått framåt, oc belätenheten yttrat sig. Ealnae en följer honom AA mee —— YBDmarjehandå. uglwar och Sfämt meddelar följonde nya humoristista rof af den befante Lagman Munck of Rosenschöld: Till 1832 ärs lagtima bösteting med Sjä ersads tings ag bade bonden Jonas Ersson i Bergom, Natra socken, uttagit stämning å Nils Strantberg i Krorsta, med pana. ende att en of Jonas Ersson till Strondberg utvändigad uldsedel å 70 Rör Ras matte ogillas, intill dey Strand: berg styrker riotigheten af samma skuldsedel, för hwilken Jonas Erson förmalt fig ej hafva erhallit nägon valuta; hwarefter Strandberg genstamt Jonas Erpon, med yrfane e att lacligen utbekomma beta innehållet af den skuldsedel, fom hufwudstämningen will ogilla, med ett belopp af 76 dr Ras med ränta oc expencer; inställunde fig, wid upp: rop af målet, inför Häradsrätten Jon Erpon personligen och motparten genom ombud Johan Östling i Högland, fom inkemnade re versen in originali. Det aterstående af Här adsrättens protokoll är så originelt, att wi införa det in ertenso: 7IS öfwerensstämmelse med stämningspaståendet, protesterade wikerligen ide Son Ersson emot 6 Ior Nas uti rewersen, för hwilka waluta är bekommen, utan mot äterstående 70 Ror, hwarmed tillgått på följande fått och wis: att Strandderg, efter landsens sätt och wanor, riade till en flicka, som han hos sig haft i 3 weckors tid, emot åtnjutande af motswarande tjenstbarheter mot under hållet. Jmedlertid fit Jon Ersson öfwerhanden uti flickans tycke, bwarföre bon öfwergaf Strandberg, som hittade på en utvägen att bog Kon:s Befallningsbafwande anmäla protest mot den pådörjade lysningen, sasom till fästmön närmare berättigad. Äf farhäga för denna protest kommo e sålunda öferens, att för afträdet af mön Jon Ersson kulle betala 70 Rdr, hwartill lades 6 Rdr för en guldring, om Jon Ersson fick mottaga, på bwilka 2:ne summor föulds sedel gafs ur, fom bär ofwan offordras; men då hwarken waluta är utbekommen, eller Strandberg ämnat söfa Ko ungens Befallningshaf vande, fom war dara lockmat att åtkomma pengar, förmodade, talaren att inlösen förbjudes. — Annat swaromäl tyckte Odling ide dehöfvas än Jon Erssons eget påstående, ty förhållandet är grundadt, att Strandberg till Jon Ersson i fullkomligt godt stånd öfmers emnade fin fästmö, med hwilken oc Jon Ersson gifte sig, men måäste i afträde betala 70 Rör Ras och ända 6 Rör dertill för en guldring. Jon Ersson tycktes le är upptäget, nseende walutan böra in natura På annat sätt ersättas, antingen med penningar eller waror, men ej med qvine olk, fom endast efter biskop Emporaqrii lära räknades bland ösören. Öfwer hwad sålunda resonnementswis upplystes, fkunnade Rätten följande Uutslaa: -33i33.7q.: t — — —