magra titmmar da —Dersten UPPöoöalllade och IOPavt: Mnders! Anders! Symad defaller Of verften 27 frågade den tillropade En bof har lagt sig i min säng och jag får ej for wa i fred för hans fördömda sparkar. Sf samma med met, herr Of.verfte, ropade drvängen, en krabat har också krupit ner i min fång. Sparfa då den skarken, få att hin håle mätte ta bo nom, ropade öfwersten. möta ske, Herr Ofwerste, swarade Anders och lade till med fötterna få mycket i hans förmäga stod. Aj, för attan tusan, skrek öfwersten, nu börjar den här hunden också — aj, aj, — det wa nu sjelfwaste — aj, men wänta bara —, jag fra, ta mej skock millioner gr.s nater, lära dej att sparka, jag — will du maka dig ut — hwa sa? Wj — är du galen, menniffa! Herv ofrerste, berr opverfte! klagade drängen, Pdi wa nu den wårsta etterbest jag haft att göra med — han ligger at fom en krönobaqare, men jag ska pressa dig, om du ockja bade horn oc klöfwar — fe få ja — har du luft en gang tid — fe få — tag bet här och drag få längt wågen räcker — En förfärlig duns mot golfwet hördes. mIUnders, Anders! jemrade öfwersten, han har fparfat mig ut på golfwet — fom och bjelp mig od) det snart — hör Du ung kommer herr Cfwerste, ropade drängen, ty just nu blef jag af med min — jag gaf honom få jag tror han ska minnas det. Derwid klef Anders ur sängen, men klef i det samma midt på en annans fropp. Ett förfärligt kämpande börs jades på golfwet. Bord och stolar ramlade öfwer de ftri dande. Snart öppnades dörren och drängar och pigor ins störtade med ljus i rummet der en besynnerlig scen mi sade sig för de intradandes ögon. Anders hade fätt sin motstandare under fig och klappade rätt dugtigt på honom, hwaremot Ofaeriten ide war lika lycklig, ty han låg mr der fin, oaktadt han slet den ene hårtoffsen efter den andra från fin fiendes hufwud. Kämparne blefwo snart ätskiljda och men fan ej bestrifwa deras förwåning, när de kastade ögonen på hwarandra och funno reglemente oc) tegohjonsr stadga på ett förfärligt fätt öfwerträdda. Sy du från dina finnen, Anders, din aofafågel! Syevve min Gud ar det herr Ofmwerften! swarade Anders, i det han med tarar i ögonen stod och gapade på fin husbonde. Ofwersten flat kröp beskedligt tillbaka i fin säng, utan att säga ett ord, od) Anders lunkade lika tyst till sin, som befanns alldeles orörd. Men följande morgon fommo husbonde oc tjenare öfwerens om att alldrig mera ligga skaffötters med hwarandra, säsom warande en af de största olägenheter, hwarför menniskor funna blifwa nt satta. (Freja.) — Kort efter det en of de sednare delarne af Teknin gar ur hwardagslifwet bade utkommit, sände en fru i en af wåra prowinsstäder sin piga till en af sina wänner, en annan fru i samma stad, för att få låna boken. Pigan framförde härwid den helsningen: min fru helsar och frå Amar få mocket. om frun mille wara aod och fång henne sitt