I. OTTA BRIGITTA RO( Graf den 22 April 1842. Jag vet en lugn, en helig ort, Och slägten klappat på dess port, Och alla gå, en efter annan, Dit neder, bleka öfver pannan; De låtas in, men ingen än Kom från den färden hit igen. De gingo kem. Det hemmet rymmer För dem så mången kär gestalt, Och minnen blicka öfverallt Så kärt emot dem. De bekymmer, De törnen, hvilka växa här, De skjuta inga rötter der, . Och ingen afton mera skymmer; O säg, hvem ville icke då Mot dessa stilla gårdar gå, Med helig längtan i sitt sinne, Om också qvallen ej är inne? — I frid du ädla skugga gick, Din dag var kort och du ej tick Dess afton bida. Du var mogen För högre lif och djupt förtrogen Med allt hvad hoppet derom lär. Du var ej riktigt hemma här; Ty allt det goda i ditt syfte Och allt det sköna i din tro, Hvart ädelt säde som fick gro Uti din själ, dig redan lyfte Till högre ängder; ack, du var, Då än du stod i verlden qvar, En ros från fjerran; se, hon sträcker Sin rot uti en kylig grund, Men mot sitt hemland hvarje stund Med längtan sina hjertblad räcker : Skön är dess blomning ; men till slut Hon dignar, förrn hon blommat ut Och snart vi henne bleknad finna. Sof roligt, ljufva slumrarinna, I djupan bädd! Der ofvanpå Hvar natt på vakt små silfer gå Med kupig sköld af blomsterskålar Och spjut af månens brutna strålar : Och kommer då en flägt, som har För mycket lärm på vingen qvar, Han jagas bort, han får ej röra Vid hvälfda kullen, kunde störa Den ljufva, som derinom bor, Utöfver hvilken gräset gror. Hvar daggens droppar nederfalla, De flitigt hämta upp dem alla I uppoch nedvänd sköld : och sen