(Slut.) id DRHmOISELLR ULRIKA WILHELMINA KJHELLSSONLS Graf den 5 April 1842. Bleknad och slagen O vel! på båren Hon ligger den hulda ! Död huru lung är din hand! Död huru blind är din gluf! Skomlöst ilur du fram och fäller med blixtrande bilar . Ej det käraste blott, jemväl det ädluste ock; Hen din hvila är ljuf och lugn din ensliga boning, Der från mödorna fri vandraren slumrar i ro. Så Hon slumrar i frid, men anden förklarad har flyttat Uån Ull de sällus gemak, hän till de saligas hem, Der lion fröjtar sig nu åt sällt utöfvade dygder, Der Hon njuter sin lön nu för det ädla Hon gjort. Ingen ledandets suck, ej qeval, ej qvidande smärtor Störa den saligas lugn, grumta dess ostörda frid: Men Hon vänder dock än i morgonens rosiga skimmer liller i ssjernharällens glöd mild sina blickar till oss, Hör vår klugande suck och ser vära rinnande tåra, Saknadens nyfödda barn rulla från kinderna ner; Men Hon torkar dom bort. Ej soryen! ej klayen! ej grålen ! Så Hon talar; ty jag njuter bloti glädje och lugn, Ej må en svidande tår besmilla det fridsälla ljellet, Der I säinken mitt stoft ; sällen en blomma der hlolt !. Söken all sjelfve i dygd er jordiska bana fullända, Så skall er möla en hamn fridsäll och lyexlig som min. Då skall jag famna er än och sluta er ömt till mitt hjertu, Då vara juvel också blandas den Högste till lof. Så hon bjuder; men ack! den tanken är svår till (ttt fatta, Ait Hon så hastigt försvann, alt Hon uoj trifdes bland A Men utaf pta, orna tärd, ack länge — för länge Hoa tejnaut Nu har hon kämpat till slut — Det ger i sorgen en tröst: Dock vår saknad är djup och sorgen är svår till att hämora Ly Hon var sakweden värd, värd att hegräla jemmäl. i Hedlig och ömsint och god Ilon sökte i stillhet att verka, Husliga tefnalens vard var Hennes varmaste fröj!l, I.j utaf höghet och flärd Hon lät sitt sinne förvillas, herldens safängliga pral kunde ej fängsla dess blick: Ben om en lidande kom, af uöden och flagorna nodiyngelSökte Hon hindra hans sorg, sökte Hon skjelpa hans brist; O jag minus mången gång när ömt en gifva Hon räette Al någon pröfuUuiugeus son eller ett smärtornas rof) Hur Hon sig Jröfädalle gladt hjert its innersta gömmor, Jemväl jag märlete en tår fulkta dess öga ibland. Dygden Hon älskade varmt och söete forkofran att: vinna b:i förädling dil j nit, skärad af pröjning och strid. Ut Försonurens nad sin tröst Hon söxte i smärtan Under sin ärslänga kamp, sträckt uppå plägornax bädd. Na hav hon hkunnit sit mål och ren sit lidande slutat, Fiid med dess slunrande stofi: frid med dess minne också ! I)UV. vrå De O — —— Jnasserade Resande: den 9 Asoril, D.ske Stoldra: ren Öcholl med sami j; den 10 N:ske Ldjtnanten Graff. — Htpasc ser ade: de. 11 April, D:ske Cand:daten Scheim. . i56 —