feta IÖY NIiiIU YNIYNÄ )) 7 Å 17921,. NA Jrrl fig till Malmo, oc bär lefde han och Eleonora ex län are tid; men då Swenska regeringen sedermera misstänkte honom för att gynna Danmarks rlaner och låt fängsla och stalla yonom till answar, flyftade han vd) hans gemal under rattegängen, i ywilken de likwäl blefwo frifände — oc) kommo till Köpenhamn i förlitande på de Roesktildska jJreds-wilfören. Men de kommo till Köpenhamn i en oläglig tid. Det war i Juli 1660 oc) rifsdagen, fom skulle afgöra Dan: marfs öde, oc) på hwilken souverainiteten blef införd, war berammad till den 8.de September. Konungamafrens djerfz waste motstandare war en owalfommen gäst på en td, då adelns maft skulle tillintetgöras. Ulfeldt och Eleonora blef no derföre straxt inspärrade på Rosenborgs slott och få da gar derefter förda tul Hammershuset pa Bornholm, war rest commendanten, General Fuchs, behandlade dem hirdt och sedermera atskilde dem, sedan de gjort ett romantiskt forsök att fly. Den stolte Ulfeldt ödmjukade för Då flutliz gen för Danmarks souveraine Konung oc) bad om nåd. Mlernadigafte Herre och Konung, skref han, var oss nås dig och mild och lat of njuta gunst ar Ers Kungliga Majestäts nad oc) mildhet, derom bedje wi i all ödmjukhet och underdanigbet. Och Ulfeldt war få djupt böjd under 0 lyckan att han undertecknade fig få fom han alldrig förut bade gjort: Eders Kongl. Maj:ts allerunderdänigaste rins gaste tjenare och fange, Corfitz, Grefwe af Ulfeldi. Han gaf tillifa att sörsta, det han wisste medel att staffa reger ringen betydliga penningesummor. Konungen låt beweka fig, och efter 15 månaders sträng fängenskap fingo Ulfeldt och Eleonora friheten och skulle för ras till Köpenhamn. — Den gamle hushofmä staren fick åter bradt om, då hans höga herrskap wäntades till staden; rutorna blefwo ater putsade i garden på Öräbröderstorg; de öfwerblefna få lemningarne af forntida herrlighet blef wo famlade, för att dölja sparen af ödeläggelsen, ätminttone wid aterkomstens första ögondlick. Menden gamle troge ne tjenarens ansträngningar woro förgäfwes, och det fåra herrskavet skulle icke tulbringa julen wid sin egen härd. Den 21:ste December ankommo Uljjeldt od) hans gemål till Toldboden på Stotsholm ywarest de blefwo emottagne af Öfwerstathallaren Örefwe Ranzau, som förde dem till sin gård i Kanmfeftrede, der de maste bo och ide wågade emottaga nagon, förr än de skristligen hade tackat Konuuns gen för bewisad nad, och för fig och arfwingar afstätt från de fördelar, som Roestildska freden tillerfåände dem, och af sagt sig Deras gods pa Seland, deras gard i Köpenhamn på gråbröders-torget, deras herregardar i Norge, deras gods på Jutland, och en obligation vå 64,000 Riksd., som konungen war skyldig Ulfeldt för uppburna inkomster af hans goda. Då Allt saaledes war jevner sick Utfeldffa familjen tillatelse att mottaga beföf af gamla bekanta och wänner och blefwo satte tilldords i ÅKongens Have, dit mycket folk tillströmmade för att fe den man game mal och grå och pröfwad i åsskilliga tillfällen, hwilken de tillförne utt bang höga ämbete oc) blomstrande ålder hade ärat och wördat. — Ulfekdts fordne tjenare blandade fig bland mängden af de nyfikne, för att ännu en gang fe de