— — musikalisk atmospher. Hon sjöng ocksa under somnen, och en gång, år 1839, sjöng bon en alldeles ny melodi flera ganger, få att hennes far kunde uprskrifwa den. Thalberg och Moscheles beundrade detta märkwärdiga phenomen. Den 3 December 1840 fjöng Lowisa för Drottningen af England, och sedermera flera gånger offentligen. Hon fjunger endast tonen utan ords men de alldra swåraste IJtalis enska arier atergifwer hon, endast bon hört dem en enda gang. Beuncs talent är alldeles medfödd, då hon ännu icke fätt minsta underwisning. Hennes röst omfattar twå octaver. Det är begripligt, att ett sadant barn wäckt före sta uppscende i London. — En mig Ryttmästare U. brukade på gamla dagar tar ga fig en tär på tand för mycket. En gång, under en re ta, hände det, att hans gamle trotjenare, fom, äfwen nä: got öfwerlastad, förde hans wagn, förde omkull med wagn och yusbonde i ett dike. Jngen skadade sig, men uppretad böjde den gamle ryttmästaren sitt Spanska rör mot drängen och ropade: Har jag icke tusen gånger sagt dig, dDin ; usling, att du ej fär supa dig pirum, när jag är druden! 5 — Serve Gud! swarade drängen fnyrtande, ffe då all: drig nansin jag få taga mig en enda sup för mycket? (Freja.) — En ärlig upphittare. En journal-fringdärare fann nyligen i Paris en taskbok, fom innehöll 2 bankonoter på tusen francs jemte namnet på egaren, en banquiers. Den ärlige mannen begaf fig straxt till den samme. Här är en tastbok, fom skall tillhöra Cder. — Alldetes, jag tackar. Ter lägo 2 bankonoter på tusen franes inuti.. — De lig: ga ännu der. — (Ni är wäl inte rik, min fåra wan — U nej, min Herre. — Ni lär också alldrig funna bli det, mente banquicren, och den redlige mannen erhöll ingen ting af honom. — Det sista dumma strecket. Hr M., fom fört ett mycket oordentligt lif, gifte fig. Då man fom ut ur fyrs fan, der wigseln ssett, förde hans swärmoder honom afsides oc) fade till honom: Nu är det wigtiga steget gjort och jag hoppas att ni hädanefter ide stall göra mer några dumma streck. — Säkert alldrig, kära swärmoder! fiva rade den unge mannen; ijag lofwar eder heligt, att detta stall wara det sista. — J philadelybia tilltalade en gång en awäkare menig: beten salunda: Kära wänner! det gifwes tre ting, som jag förundrar mig mycket öfwer: 1) att barnen slå frukten ned af träden, istallet för att wänta tills den faller af; 2) att männerna mörda hwarandra i krig eller dueller, istället för att wånta tills de dö af fig sjelswa, och 3) att ynglin: garne springa efter flickorna, ty om de blefwo hemma, fom mo flickorna nog tilk dem. AAH — — Kursnoteringar. Stockholm den 11 Mars. London 12: 16, 90 d. d.;