fända gatorna, och irrade staden omkring för att skaffa sig ett bättre qwarter än det, i hwilfet han först tagit in. Just då han skulle böja af wid ett trängt och smutsigt gathörn, blef ban öfwerfallen af en förkladd Portugisare, fom gaft honom en fa häftig stöt med armbagen, att han genast nedas föll på gatan. P. uppreste sig få fort fom möjligt, för att: med wärjan i bend föfa hämnd. Men i stället att urffuls da fig, drog Portugisarn afwen fin wärja och anföll med en rasande häftighet. Det skriddes en stund, utan att nås gon af de stridande wille ge wifa. J den mörka natten riftade de fina utfall at alla sidor och Grefwe P:s wärja genomborrade, efter en stunds förlopp, bans motstandares högra öga med sadan kraft, att wärjspetsen inträngde ända till hjernan, och Portugisaren nedfoll död. — Utan skydd i ett frammande land, anade OP. följderna af denna gerning, och intagen af fruktan, trodde ban fig endast genom flygten funna finna räddning. Han genomirrade med hastiga steg den ena gatan efter den andra. Redan började folket fors mande att samlas, och Grefwe P. sprang i största hast nås, gra bakgator, under det han söfte aftorka wårjans blodfläcd. far, pa det, i händelse polisen mötte honom, deka ef frullel anses sasom bewis emot honom. Fruktan och angest hade länge pastyndat hans steg, da ban slutligen, nåstan mera död än lefwande, warscblef ett lampsten, hwilket fom frän nagot inre rum i ett större hus. Dorren till detta hus stod öppen, och utan att weta hwad ban gjorde, instörtade Grefs wen, ilade först genom en stor fal, inkom sedan i ett wäli möbleradt förmak och, alltid följande stenet fran lampan, befann ban sig ändtligen i ert litet kabinctt, der en Dame läg på en praktig fora. Förwanad öfwer Grefivens bafti ga och oförmodade ankomst, uppsteg damen och fraågade hwad han önskade oc hwem fom hade tillatit honom att utan någon anmälan inträda i ett fruntimmers sofrum. Signora, swarade Grefwen förwirrad, .jag fan ide på annat sätt urskulda mig hos er, än dcrigenom att jag äri en olycklig främling. Först denna afton anland till staden, wille min olycksstjerna, att jag nagra gator härifrån ffullel döda er förklädd karl, hwilken, sedan han börjat gräl med mig, sökte beröfwa mig lifwet. Wid allt hwad heligt ära befwär jag er att skydda mig emot polisens efterforrinined; gar, för hwilka jag snart lärer bli ett mal — År nh Caftilianare t? fragade Damen, — Nej, swarade Grefef wen, jag är ifrän ett ganska aflägset land. — WRätan tillade hon, 7od) om ni äfwen wore från Castilien — detta land, fom wi Portugisare hata — skulle jag rädda er, om, det siod i min magt. Ja, jag skall rädda er, derpa ger jag er mitt bedersord. Det faller mig ett medel in. Ni! skall dölja er batom tapeterna wid mur säng. J murcnis skall ni finna en niche. Göm er der, och rör er icke. Om polisen kommer, så hoppas jag, att den af aktning för mig år nöjd med den upplysning jag lemnar. — Grefwen begagnade sig genast af detta gömställe och befallde fin själ i s Guds hand. Knappt hade Grefwen hunnit dölja sig bak-. om tapeten, innan en af Damens betjenter störtar in i fas d; binettet med dessa ord: Stanora, hwilken olycka fom händt! Don Odoardo, er son och min bherre, blir i detta ögonblick! hemförd död. En wärjstöt, fom inträngt i högra ögat, bara eenomborrat bufwudskälen. Hans mördare har man äunu tv