Är du så stolt, välan, för ödets blinda nycker Hvi böjer du din hals af stäl ? Mot jätten ofvanfrån, som hotar och förtrycker, Ställ jätten i ditt bröst som täl. Och står du sist en dag, lik Herkules på Oeta Med plågans kladning grodd vid skullran, väl, var mans Lät öknen blott din klagan veta, Och stig till Gudarna som han! Frid i Ert eget bröst, frid, dödlige, med Tiden, Hur flitigt ock hans lia går Fram öfver eder skörd, så hoppens dock och lider, Och plocken ax i mejarns spår. Var viss, för Edert knot sitt öra Ödet reglar, Kanhända lyssnar det till Eder stilla bön, Som himlen sina sljernor speglar Allenast i den lugna sjön. Ack, uppå glädjens graf jag ock min runa ristat, Jag gret hvad lifvet kärast har. Men bör jag otacksamt blott räkna hvad jag mistat, Och icke hvad jag äger qvar ; Hur månget alskadt band mig än vid lifvet binder, Slägt, vänner, tacksamhet, dygd, ära, fosterland, Uppå min lefnads bleka kinder J målen mången purpurrand! Du ungdom, som ännu med nöjets glada tärnor Kring lifvets majstång svänger dig, Och Sängmö, skuggans vän, som bliekar opp till stjernor Och lågar och tillber med mig; Du kärlek som en verld i trogna armar håller, Du sorglöshet som tror, du mod som trotsar den, Du minnets suck, du Hoppets joller, Hur glädjen J mitt hjerta än! Låt mig, ej Faeton lik, med fräcka händer fatta I tyglarne på solens vagn, Men blott med stilla mod, med glad förhoppning skatta, Min skärf till mina likars gagn, Ej tigga dagens lof för pligter, dem jag fyller, Ej Minnets sorgmusik beställa kring min bär, Ack, fast sin krycka hon förgyller, Månn vår förtjenst dess längre gär! 2 Låt mig med heligt nit hvar osäll like trycka Till säradt bjerta, till sörsmådt, Ej dömma andras fel, ej hata deras lycka, Men glädas och förlåta blott. I som mig älskat han, jag tackar Er, J Gode 2 och du som oförsont gick hän till skuggors land, o att mitt hjerta du förstode, o grafvens gäst, tag du min hand! Och när jag lutaude vid dagarnas fullbordan På Evighetens tröskel står, Och bör dess nattvaktsrop, och känner hur des Nordan Far uti mina glesa här, i o då må någon dygd, må någon ädel handling Stå opp och hviska tröst uti mitt öra än, Och jag gå fram till min förvandling Som mot en länge bådad vän! Sitt på min axel än, du Minnets kurturdufva, och kuttra i de dödas land! Ä Och Hopp, tag du min hand, och led mig och förljufr Min vandring utmed Stygens strand ! Hur hjertligt skall jag der hvar fiende förlåta, Hur jag skall söka opp bland skuggorna en Vän, och trycka an hans hand; och gräta : SRA RE a 1 an vo dl