ll 7 )5(( I (10 1 7 9 wid blickade ur hang mörka öga. Håretra rörde den af ånger — eller motwilja 2dis Wi funna ej afgöra detta, ty der finmes bo dlickor, i hwilka ett kaos af stridiga ele-1Hi menter uppenbarar fig. Darrande och pe blek, som den doftande wilda nejlikan passö flygsandsfälten i nejden följde bon den fu annu älskade. Snart swafwade de omsjar kring i walsens swindlonde ringar. Han w lik en mörk demon, fom i yrande wildhet sle forer bort en himmelens dotter, eller lifsar den mörka jorden, på hwilken den blekalfh månen kastar sitt milda ljus i den hemsld fa natten, Dansen slutace; ett sagta rack ! hwilket ljöd fom ett act! fram: swäfwade från Adelines läppar, da han fört Henne till fin plats i fönsteraichen. Han sworade intet, blott bugade fig djupt och aflagsnade fig. Supsken war förbi, midnatten war snart inne. Godsets cga: re, en gäsifri man, wille gerna se allo sina gäster qwar öfwer natten, men an: talet war få Mort, att det ej war honom möjligt att herbergera alla de unge Pa: waljererne. En mångd unge officerare Ibegafiwo fig och på fina raska hässar till: baka till Christianstad. Grefwe L. årnar de göra dem säållskap. Då ijettrades hans suppmärksamhet af några ord, som Fri: syerre Barnekow framkastade om ert tornrum, hwarest en bäddad fång ännu wo: re oupptagen, ehuru ban ej wille råda någon att begagna den, i anseende till de besynnerliga ryften, fom gingo om rum: met. Detta war nägot lockande för war i fördomsfrie Grefwe. Med ett Halftförs esmädligt löje frågade han om ej det fun: de honom söruanas, atr der njuta fin go ,Ida nattsömn. Hwar och en sökte afråda thonom derifrån, men han siod fast. Han I serhöll anwisning, hwarest rummet war , belåget, tog god natt af sällskapet, . och aflägsnade fig med en filfwerfandes a laber i handen, ty ingen af betjenterne t wågade fig denna tid på dygnet upp i , det hemlighetsfulla tornet. Han wandra: de genom en mörk, fuktig korridor, nåd: mlaas U . öornfrannan 1