Helsingborgs-Posten – 30 oktober 1841, sida 3

wardt hos denna lilla apa, som knappt i någonting liknar en man? Act ni blott kan fördra honom med sitt fadda prat! Ni ser ju ockja, älskade warelse, att han icke förstär att skatta ert höga wärde, då han få outtröttligt fladdrar kring an: dra blommor, hwilfa mot er herrlighet blott synas fom milda ängblomster. Tro mig, ban år i sjelfwa werket dum som en stock, och plockar bara ihop fina blom: fter:frafer ur de dåligaste romaner, OM ni will behålla honom i er swit fom narr, jä kan jag wisserligen ide tadla er deors före, ty ban år i sitt slag komist nog; men fom min riwal, fom en menniska hwilken wågar göra er fin fur, hwilken will träda i wägen för mig och min glddane de passion, må ni ide lida honom når eder. — Jag blef allt wältaligare, ty hon tryckte allt innerligare och hjertligare min hand. Och nu, fortfor jag uppeldad, stall ni då icke slutligen aftaga denna beswärliga mask? Skall dä icke slutligen, efter min långa längtan, den första falis ga kyssen försätta mig bland Olympens: Gudar ? — Jag kar icke afslå er något, ådle älskade, fade hon med darrande fråms ma, Masken föll; jag tryckte mina bråne nande läppar på hennes mund, bon bes swarade med samma ifwer mia bhjertliga kyss; men — medan hon ännu med högt stratt betraktade mig, fick den älskade en den kraftigaste munfist, jag i min däs. warande sinnesstämning förmådde lefwes rera henne, ty det war ingen annan, än den fördömde Fändricken, som låg wid mitt bröst. Men nu blef det wasen af, alla störtade in; naturligtwis följde da: gen derpå duell, blessyrer, arrest, owilja af mina: förmån, och spott af hela fras den, ty oaktadt den mottagna örfilen, så bade ban skrattarne på fin sida. Han war nu, sedan han. blifvit fri från arres ften, min förra älskades förklarade gunfls ling. Jag blef, enligt min önskan transporterad, men hade alltjemt, så länge iag qwarstod, spe och förargelse of den dumma historien. (N.)