Der evigt guld af solens skära droppar På hvarje blomma, hvarje blad är lagdt, Der ingen sorgsen höstdag gjuter tårar, När minnet pekar på försvunna värar. Den vind, som fridsamt fylde skepp och segel, Sin vinge spänner stormande allt mer Och skapar böljor uppå hafvets spegel Och blixtens fart ät refvadt segel ger. Ur djupet qvider en oändlig smärta, I Liksom en suckan ur naturens hjerta. Med snö i locken nalkas vinterguden Med nordens anspann från sitt polarslott. Hans andedrägt förbleker jordeskruden I Och is sig hopar på den väg han gått, IIan bleker rosorna på flickans kinder Och floden. i dess starka gäng han binder. Din bila, o menniska! naturen målar, I hennes vexling se ditt ödes lag. Din kind skall blekna och ditt ögas strålar Skall rtidens vinter släcka ut en dag, Och hjertat med den varma lefnadsglöden Skall obevekligt släckas ut af döden. — — — — —