och stugan syntes menniskan för trång. Jag var då barn blott, men uti mitt sinne sig fäste djupt de under,som jag såg, och de ha troget qvarstätt i mitt minne, och sen det ständigt lekte för min håg, att än en gang se kullarne de höga sin hjessa sträcka upp mot solens öga; alt än en gäng vid mystisk mänas ljus bli söfd en natt af fradgig böljas brus. Min önskan nu jag slutligt hunnit ; den friska bergsluft andas jag på nytt; den ädla gästfrihet, som barn jag funnit, har icke än frän dessa fjällar flytt. Hur många vexlingar i jordelifvet ha icke eljest timat sen jag sist var här! Du sjelf en make mist, som nu sitt namn i himlens album skrifvit. Men du, o kulle! ingen vexling lider, Om sekel efter sekel skrider med tunga steg öfver din jättehöjd, af deras tyngd-din skuldra ej blir böjd. När vi en gäng med färor uppå pannan och slocknad blick gått bort, en efter annan, i lika fägring stär din ännekrans och nytänd fyr belyser Elfvors dans. Må menskoslägten tusentals försvinna, den samma sol skall på din hjesse brinna med samma gudaskimmer, som 1 dag; I lyden ej förgänglighetens lag. Och samma böljor, som din fot nu löga der skola brusa i århundraden, Om seklers vintrar på din hjesse snöga, ack! seklers värar skola blomströ den. Farväl du berg! haf tack för dessa stunder jag njutit har bland dina många under! För hvarje tröttsam hlättring på din stig det hunna målet rikt belönat mig. Och dig min varma tacksamhet jag egnar, hrars trefna hydda för mig öppen var, ej blott å mina, men å deras vägnar, hvars stllskap här mig halfra glädjen var. — vem -—-— —— a— — F RS D Äterresan skedde geuom Kullagunnes: torp, hwarest wi, mera lycklige än på Krapperup, ägde tillfälle att bese frål: lets hela inre, säledes äfwen måkninggs samlingen, af hwilken Guido Renis Ecce homo od) Paul Vernets sjöstycken, hwars je i sitt flag oöfwerträffade, skulle ut: göra de skönaste acquisitioner för äfwen de största målningsgallerier; och ställets omgifningar. — Men du bar ju sjelf erfarit intrycket af säwäl det ena fom