immas. Glädjen Er nu J Tanter, klec och J alle fom njuten lyckan ati arg smefningar! Era faworiters tros li blir utaf Allfader belönad med högrel! jder i Julias himmel. Mennistorna djuren wandra jamma måg, fill oli lighetens bomngar. J hafwen att nta en himmel, herrligare och skönare Palhall oc) Otympen; ty der (sa baf: Exkalderna tiktat) forrfårra de saliga a fina faworitnöjen, men hår, i Julibimmel, blifwa de heliga Tanterne faworitets Gudar, emedan desse fa: riter få njuta sällheten för deras fro: od) färlck till Tanterne. Emellertid — od) under det Julia, den ibekanta Skaldinnan, med nöje fer fin a rorfåftad i manget fromt hjerta — ana wi icke underlata arr, sasom mor: Pe, framställa en sanna tilldragelse; Mi: sann, men mahanda mer Pwarforklar: lån den om hunden på Marie ky Fo: ro i Stockholm. En Gaskarl fick det allet act necsla na bopalar på en f å Örkelljunga kyrkogard. Krectus blef hwarje dag drifwit derifran, men gagnade alltid första tillfalle art åter: ja sin plats pa grafhögen. Under intern war, på denna Gaskarlens fa: ritplats, den frusna jorden upptinad. sus rörelser och gestikulationer tycktes som antyda fredliga samtal, ömsom der med någon fiendtlig makt. Dens gåskarlens fira instinkt kunde ide ge: u en langre tics fångelje t mörkt rum, mmas. Säsom osticklig för fin beftåms lse, maste han omsider lägga sitt buf: id under bilan, pörklara oss, ädla skaldianna! hwad i dref Gåskarlen till denna fin owans: betectse. J den graf han waktode waras ert för honom helt och hålet ändt stoft: der war alltsa ide kärlek minne som dref djuret dit, icke eller got annat slags lockmat, icke fädoämne, ; pagfton, Braminen, Budhanen och den öfriaa håren fom tror fiölawane