ren år 1813 på wägen från Smyrna Marseille. Jcke långt från franska sien bade fartyget den olyckan att mö: en engelsk kapare, den det på intet t kunde undwika eller undkomma. en den franska skepparen war en man i ej plägade förlora hufwudet. Då n märkte att flykt war omöjlig, låt i hela besättningen, med undantag af enda man — till börden Gascognare, sasom alla Gascognare, en lustig re — nedsiiga i skeppsrummet. Den däcket qwarlamnade Guscognaren fick a nödiga instruktioner, och utförde sin l med särdeles skicklighet. aparen närmade sig och afsköt ett Fa: istott; men Gascognaren, trogen den eskrift han erhallit, lät till nödtecken ija en lång hwit halsduk. Kaparen i ännu närmare, talade genom fpråf: et och befallde fransmannen att stryka 9 Gud! swarade Gaecogna: genom sitt språkrör, jag bar ej nog fter qwar för ett funna stryka flagg, i och tag fartyget , jag år en olycklig nde, alldeles ensam på däcktt. Wi ima från Smyrna; den förskräckliga a febern bar rasat ombord och bort: kt kaptenen och halfwa besättningen. r i kajutan ligga ännu sex, fom fjuk: men angripit; Gud wet om de lefwa! sjelf fänner mig vått illamående, beder för Himlens skull, att J wil: rädda mig. Segla för hin i wåld I genmälde Far ca; jag frulle ej wilja hafwa farty: om det också wore lastadt med Pe alla skatter. Men — återtog Gascognaren — siän jag är fransman och följaktligen endskap med engelsmännen, så bören re . ,