jon, uti opinionen inpympa begreppet om mitt medwettande af Eriffons brotrflig: het; men det utgör den Onde andens fvå: raste straff, då han nägon gång, af elakt uppsåt, åstadkommer en god handling. — Ryckte hade uppkommit att jag biträdt Eriksson och åtskillige af dem, hwilka ice kände förhällandet, fälde derom mindre blida omdömen, men jag war twungen att tiga, ty ert opåkallat rättfärdigande skulle kunnat anses fom ett tyst medgif: wande att jag icke handlat moraliskt rätt, nu deremot, då smädaren ehuru anonymt, dock öppet anfaller min heder, är jag ide blott berättigad utan skyldig att ge: nom en sanningsenlig framställning, af: leda alla oblida omdömen, helst bewisen för mitt oklanderliga förhållande hwila icke allenast uti den, under Rättegången närwarande allmänhetens händer, utan förwaras äfwen i Domstolens proto: koller, de der witsorda, att Eriksson wid första Råttegängs-tilfållet wågra: des allt juridiskt biträde och art wid Råt: tens andra sammanträde, då Eriksson un: der afgifwande af fin egen haltande Des rättelse, påkallade mitt biträde, jag, ins för Domstolen, förklarade mig icke kunna lemna sådant, i målets dåwarande skick, när Eriksson icke sjelf kunde redowisa sitt eget tillgörande: — Wisserligen skedde detta wägrande af ett biträde, det Eriks: fon få wäl dehöfde, icke utan en bitter känsla, men min öfwertygelse om hans oskuld hade redan fätt en anstöt af mif: tanka och min rättskänsla tillät mig icke att biträda brottets fördöljande, och) den: na handling gillades högt of alla åhirarne: — firat derefter tog likwist uns dersökningen en, för Eriksson mera fördelaktig wändning, och flera af dem, hwilka förut gillet mitt wägrande, upp: manade mig då lemna Eriksson det åfrade biträdet, öfwertygade att hans enda brott bestod uti en del af Lastens infmug: glande från utrikes ort, en fråga, hmwars om talan ide war anställd, men miftan: ra AA .. — om