Och sucka efter klosterlifwets slut. Strart är jag färdig, mamma! wänta blott: Min myrt dag ej ännu watten fått. Men det war också sannt: förrän wi gå . Lär mig i haft hur man bör Fadder stä. vKors, flicka! det ju får i din Katiches. Gunås hur nu för tin wår ungdom läs! — Jo mins, din pligt som Fadder, den är stor: Du swär i I nödfall blifwa barnets mor. väåjsck mamma! jag ju bara meta will Hur det går under sjelfwa aften till. Man får ju ockfå der en vis-avis? Jag gissar nästan hwem fom min skall bli vEn vis-å-vis! — Our fyndigt är ditt tal! Din tanka, flicka! lefer jemt på bal. Din gång är dans; du går ju nu i takt, När du skall gå till en högtidlig akt. Gör der som hwaren städad flicka gör, Och som din mamma, blott på Presten hör. Och när han frågar, swara ja och nig, Gall dig bestedligt frilla, fen och tig. — Wisst lade bon på hjertat mammas tal; Ty fel bland flickorna i festens fal Stär hon så blyg i ledet och ser ned, Som enda sippan i en rosenked. Men slog bon blicken upp ifrån fin fot, Den möts af hans, som står der midtemot. De ba nog mött hwarann förut en gång Te glada aftnar under lek och sång. Som barn de dansat samma Majstang kring, Om Julen länat eld och fen gömt ring Tills hans och hennes ögon alltiblan Förstulet lånte eld utaf hwarann. Och nu, när akten slöts, tänk hwilket spratt! Han kysne flickan fom hos mamma satt. Att akten skulle ta ett sådant flut, Det hade gumman i fitt tar glömt ut. Men under wägen hem då börjar hon, Som wid en Opras slut, sin recension Om kossens gift och om en farlig tid. — Men flidan tänkte för fig sjelf derwid: Hur synd att kalla denna kyss ett gift QO0