de träffas bland lekmän och) klerker, och re oftast äro dessa sednare pietismens fjelfgr wa rot och axel, och öka sitt anhang jullit större omfång af wetande och ju merafge förståndsljus de äga att deraf göra irr:jfd bloss till de enfaldigas missledande. Ochsm äfwen dessas fromhet år ofta intet annat, oc ån en fager mask, ett falffmyntar:guld,lte fom intet wärde äger i kännarens hand. en Följande faktum, hemtadt ur en i dettasde hänseende rikhaltig werklighet, må hkr mentera, hwad jag öfwer detta ämne yt: trat. de En af wåra ifrigaste pietister, hos hwwil:-m fen hwarje bedsyster lika wisst finner gen: m swar på sina suckar, som en tom plats isw offerkistan för fin gåfwa, hade i sin hjordm ett gensträfwigt får, hwars bättre Ffån:tbe sla ej lår stämma fig till enklang med lä-farspatroneng afsigter. Det war en fat: ft tig enka, fom intet ägde utom ett min:In derårigt barn och en koja på den förres grund. Men armod är tjenstfärdighetenssi4 moder, och den helige mannen, hwilken, 7. som en god herde, wille känna fin fårs både yttre och inre qwaliteter, men i bristsie på ett fönster till hwarje hjerta och ett sa hörrör till hwarje hydda, behöfde en rapar porteuse, en bysfrönifa för dagen — Wåntil de sig med sitt förtroende till Enkan, 6, men — — Eva näpste ormen och åt cjjta af det förbudna trädet. Öwad gjordesaf nu Pietisten? Han suckade: gånge dig ef-j41 ter dina gerningar — och dagen derpå spe måtte Enkan rifwa ned sin koja och flyttafst den utom den helige mannens område. ri Detta, wärde läsare, är pictism. — — — — a