ME qc, eqq:e :2A0 — tt bidrag till Tidens Historia. (Jnföres på begäran ur Telegrafen.) sietism, efter detta ords radifal:bery: Å, innefattar någor skönt, en helig bjer: stämning, sanning i wäsende jämwål: i form, i tanke fom i handling — em deremot, efter dagens tydning, Un ljudande malm, skal wan kärna, menad ruttenhet. Det är ett tidens n — men burudant? — att denna af religiosite sprider sig och har Apostlar ibland folket. En menig: värer opp inom kyrkan, hwars fult hokstafwens tillbedjande, men för hwwil: uden, Christendomens inre betydelse ämmande och förbisedd. Man bildar regationer, håller konwentiklar för andliga uppbyggelsens skull, och byg: i öfrigt sitt himmelrike opp med får de goda gerningar, d. w. s. man d: e utwaldes hjord med nya wilfefa: e får, år wälgörande och gifmild mor ons-fållfraper och predikar wäldeliga nkortspel, dans och theatrar. Men den, mor hwilken dessa gwafji: helgon a till strids, år dock den grawitationg, af hwilken uteslutande alla deras fer bero och bestämmas. Deras hes t ligger i masken de bära och i ro: e spela, ty bakom kulisserna äro de Riskors barn rått och slätt, och ofta af det slättaste slaget. De predika räng och bister moral. föra bibelfpråf mt på tyngan, och sucka djupt dfnästans förwillelser, men wäckas de passioner — och dessa äro lättsöfde å äro de genast ur sin role, och den la menniskan med alla fallets lyten qwar, når fikonalöfwet faller, Detr en bild i allmänhet ef dessa pfeulgon, hwilka kläda fig i fåra-flåder ntt bedraga — åtminstone werlden, äm Jakob päflädde fig Esaus drågt Jatt bestjäla Jsak på dess wålsianelse. I