ter, och dessa Representanters bäde rat: tighet och skyldighet år det, att sörja för att landet åger en regering och embete: mån, förtjente af folkets förtroende, samt att utur styrelsen bortrensa ej mindre odugligheten ån den dåliga wiljan; dertill bafwa de all nådig makt få wäl uti 107 S. Regeringsf. fom genom rätten att bes wilja eller neka statsanslagen. Är landet illa flyrdt och förwaltningen dålig, få år det följaktligen ytterst deras eget fel, då de walt Riksdagsmän, fom få illa iafttagit deras rått och ej bättre uppfyllt fin pligt. Och lifafom de orepresenterade med borgarklasserne, hwilka ite få wälja Rikgdagsmän, äro berättigade art i allmänhet göra Borgare, Bönder och Prester anfwarige för hwad fom oklokt och skadligt gd: res eller låtes på Riksdagarne, få äro de äfwen specielt befogade ratt för Rege: ringens och förwaltningens beskaffenhet anklaga de klasser, hwilka äga walrätten, och som med denna rättighet äfwen baf: wa den åtföljande skyldigheten, att genom slina Representanter tillse att landet blifwer wäl styrdt och erhåller en god rege: ling och sticklige embetsmän. BÖGGwadan kommer då denna liknöjdhet för utöfningen af en rättighet, som är så dyrbar, och på hwilken ingenting mindre ån hela samhällets wäl eller we beror? och är det icke en inconsequens utan like, att först sjelf genom sitt eget handlings: sätt wara skulden till bwad som sker, och sedan klaga deröfwer? Det ena kan lifa litet ursäktas fom det andra. Den mindre upplysning, fom råder hos en del af allmogen, skulle wäl funna anföras säsom ett skäl att fritaga Bönderne för förebråelsen. Men i afseende på Borgare och Prester gäller alldeles icke dennas ursäkt. Tidningarne läsas allmänt i ftåcl: derna, och få mycken upplysning mäste publiciteten hafwa fpridt under de 20 år, !s jom oen nu exifterar, att äfwen handt:): werkaren och den mindre bemedlade Bor: garen böra weta hwad deras frid tillhö: rer och känna wigten of den rättighet, ir som Statsförfattningarne gifwit dem, atts SE OH Eb — n ———