Ifram. Hwarpå Kammarherren skänkta honom ett par Riksdaler, med tillsägelse, att han skulle hälsa Presten, att den frå: gan borde han och lära nattwardsbarnen att swara på. Den frägan finns ock icke i wår nya Katheches, och borde wara den sista af dem afla, men rätta swaret blefwe: Jag förstår icke ett ord. Det år en allmän erfarenhet, att Bondbarn, i trots af Lärarens ihärdigaste be: mödande icke lära fig att förstå och be: gripa innehället af de utanleror, som de ljudeligen uppläsa, utan att stappla på ett ord. Läraren må hafwa större eller mindre förmåga att kathechetisera. Men. alla, som äro uppriktige och fanningsål: Ponde, och icke wilja dölja råtta förhålandet, skola tillstå, att pligten år uppe ylld, men mödan förspilld. Det år i adant affeende, fom flere Lärare icke an: vånda största tiden på Cathedyefen, utan åta Barnen genomläsa wid förhören al: a fyra Evangelierna, samt Apofttagernin: jarna, och uttyda det enklaste i det hiftoiska af Christendomen, hwilket lättast attas, då Barnen genom denna öfning ti innanläsningen wunnit möjligheten att vid mognare älder sjelfwe förkofra sig fin Chriftendoms-funffap. Man bar trott, att Bondbarn äro taneslögare af naturen, ån Standspersoners Sårn. Men hela skillnaden ligger i första nderwisningssättet. Bondbarnens första Jarnabok år Abceböken och lilla Catbhece: en, den sista Längförklaringen; de bafva från början want fig wid, att endast ästa tankan wid sjelfwa tecknen, men ide did detbetecknade. Ståndspersoners Barn lära deremot små lättfattliga barn: istorier, som ligga deras förstånd och eras hjerta nåra: de ha want sig wid tt wilja förstå hwad de läsa. För art saledes göra en nyttig Reform den förfta underwisning Swenska folk! tassan erhåller, behöfwes icke mer, äns te Eckerdergs förträfflia Barnabok wo-l ; den första, fom sattes i Bondbarnens!d änder. Då skulle det genast uppenbara am Att Nam 2