oo Åstagsen wrå, att man hade sett bo hinom slipa en förrostad knif och stöta dei alt sitt hjerta, emedan ban hade föredragi dsdöden framför detta usla, ändlösa wan tidrande hit och dit. J ögonblicket wa sibans beslut fattadt; han började springe Joch upphörde ej förr dermed, ån han flå: tssande och andlös stod wid flodens strand . Han smög sig sagta utför trappan wid Waterloo-bron, och hukade sig ned och höll andan, då en nattwake gick förbi. Aldrig slog en fängeg af hoppet om fris shet och lifwets räddning uppfyllda hjerta sa häftigt och längtansfullt, fom den ce. ländige mannens wid utsigten till en snar död. Han blef obemärkt, och så snart ljudet af de fruktade fotstegen bade förlor rat fig i fjerran, trädde han ned under det dystra, landsningsplatsen bildande bro: hwalfwet. Der war Mid flodtiden och wattnet futtade hans föttter. Regnet hade upphört, winden hade lagt sig, och allt war lugnt och frilla — få stilla, art han tydligt förs nam det aldraminsta ljud från andra ltranden. Långsamt smygande flöt ftråmmen bortåt. Sällsamma, fantastiska ger stalter uppstego ur wäågorna och winkade åt honom; dystert glödande ögon dykte upp och tycktes bespotta honom för hans dröjsmål, under det ett ihaligt mummel bakom honom nödgade honom framät. Han trädde några steg tillbaka, tog ett kort anlopp och störtade sig förtwiflad ned i wägorna. Efter knappt fem secunder dykte han åter upp, och hwilken förändring hade ej inom denna korta tid föregatt inom alla bans tankar, alla hang fänslor! lefwa, lefwa unter hwarje wilkor, i armod, i ce: ände, i halft försmäktande — allt, allt, blott ide dd! Han kämpade förtwifladt ned de öfwer hans hufwud jammanflå: nde wågorna och skrek, rysande af fasa, häfwande af dödsängest. Hans fons för: dannelse ljöd i hans öron. Stranden, ö tranden o! blott en enda fot torr mark — ban kunde redan nästan fatta tag utisn et närmaste trappsteget. Ännu en handgh redd närmare, och han war räddad —13 sen floden ryckte honom bort med fi ader brohwalfwet och han sjönk till botceen. Ännu en gång häfde ban sig upp ochle öljade ånyo kampen om lifwet. Och lseu nder ect ögonblick — ett fort ögonblick— 7 låg han flodens strand, ljusen på bron, SR inom hwars hwalf strömmen bortförde nom, de durkla wägorna, de klara ftjerd. rna och de hastigt bortflygande molnen fo: LS — — 2