Drinkarens död. (af Dickens.) (Slut fr. N:r 51.) uppreste fig med möda och flå: darrande lemmarne några ste I bort. På gatan war dde och tyst; ännu sa sent förbigaende skyndade ska steg framåt, och hans hesa fråme lorade sig i windens tjur. Yter 8 han af den förfärliga frossa, fom pan förut känt, och blodet tycktes ; honom. Han smög fig in i ett f en portgang och bemödade sig umra. ö snen flydde dock hans stirrande, då: n. Han började drömma under: sen mar, det oaktadt, waken och edwetande af fig sjelf. J hans )d de druckna supbrödernes wålbe: trim, glaset war wid hans läppar, Höejatt med de utsöktaste låckerbihan hörde och såg allt derra tyd: bchofde blott utsträcka handen! — cch likwäl hörde ban de tun-. Dropparne falla på stenarne, lif! te ban, att han allena och Ofvers 4 att nedhukad på den öde gatan, li n närmade fig honom sieg förl att ingen skulle åtaga sig honom, I offa bonom hjelp. igen sprang han upp, gripen afjnswärdaste förskräckelse. Han JE jin egen stämma ropa i natt r ban wisste ej hwad eller hvar: r! ett qwidande! ännu en gång! orade brufet of fina finnen; blott osammanhängande ord undföllo par, och hans händer arbetade Ågt och wille bortslita köttet från Dan war nära wanwett, och ro: k hielp till dess han ei förmåd: pplyfte hufwudet och skådade ned: niga öde gatan, Han påminde Äanga förkastade, dömda såsom lle De 2078 —