Den döendes mund war stum. Och då ändtligen hennes hand nedföll på täcket och hon wände blickarne från fadren till barnen, förgäfwes ansträngde sig till att tala och hufwudet återsjönk på kudden, då war det blott barnens stilla foyfrnins gar , fom afbröto den djupa tystnaden. Nästan omärkbart slumrade hon in. Bars nen lutade sig öfwer henne och ropade bennes namn, först sakta, sedan högre, och ändtligen i den bittraste förtwiflans mest genomträngande toner, hwilka icke dess mindre blefwo obeswarade. De lyf: nade — men hörde ingen andedrägt mer. — De kände på modrens bröft — men hjertat slog icke mer — det bade brustit — hon war död. (F. e. a. g.)