en. Men icke til modren wände den: sa sitt bleka ansigte, ej modrens hand Äknfattade hon med fina falla, darrande rängrar, — de hwilade på mannens arm oså honom hwilade hennes bristande ågon, oÄF ban bäfwade för hennes blick. Hane sägt war slarfwig, hans ansigte upp: hpäldt, ögonen rödsprängda, blicken ftir: inde. Han hade nyss ur ett frojande dryckeg: 3 blifwit kallad till smärtans och då: nade det öfriga af kammaren i en ock, swart skymning. Utom huset herr: de nattens tystnad, och i kammaren dens stillbet. På spiselranden stod ett hwars sakta knäppning war det enda d, fom afbröt tystnaden, och det ljöd 4 bögtidligt i allas öron; ty wäl wisste satt det, innom förloppet af en ångeftz Al timma, skulle beteckna den döendes Na sekund. ö Det är hemskt att wänta på dödens Romst, weta att inget hopp om tillfriffide mera år möjligt, och i långa, lån: åtter räkna de längsamt smygande fez derna, i ödsliga, forgliga nätter, fås a fom de blott, hwilka wakat mid fu: arne, hafwa erfarit. Blodet stelnar Drorna, wid att höra den fans: och : lös liggande sjuklingen yppa sitt hjer: I dyrafte hemligheter, hwilka i åratal ft dolda i bröstets innersta gömmor, n att warseblifwa, huru föga ett helt förtegenbet och fluga förställning gag: Änär febern och feberfantasien åndtlibortrycka masquen. Helt underliga har man förnummit under de dödens delirium — bekännelser af synder och ytelser of få hemsk beskaffenhet, att ringstående åhörarne mäste fly, för 3j blifwa wansinniga af rysning öfÄUbpwad de höra och fe; och huru månufling bar ej afsomnat allena, idddgBoen bekännande brott, hwilkas blotta skulle kunnat jaga den oförffråd: på flykten. ock från den bädd, wid hwilken barnn — RH 852