Helsingborgs-Posten – 15 januari 1839, sida 3

Idå mannen trodde fig funna föra dem till besinning genom tillsägelsen, att det war hans hustru, fom de tilltalat. Men derwid fick han ett slag, så att näsa och mun blödde, hwarpå twå angrepo honom frame till, och twå på ryggen. Mannen stod en half minut och) torkade blodet af ans sigtet med en näsduk, och frågade dem helt saktmodigt, hwarföre de öfwerföllo honom, då han dem intet ondt gjort. Men han blef beswarad med ett slag, som han parerade, uader det de twå från baksidan sökte fälla honom omkull. Då stoppade han utan brådska nåsduz Pen i fickan; hwarefter han upplyfte bås da armarna på en gång, och gaf de twå karlarne framför sig hwar sitt slag midt i panmnebrasket, få att de föllo afdånade till jorden: hwarefter han gaf de twå andra ett lika kraftigt besked. Emedlertid hade mycket folk samlat sig, och slutligen tillkommo åfwen polisbetjenz ter, fom grepo wålswerkarne, men den Skånske sjömannen följdes med stort jubel af en otalig folkskara till stranden, då han for hem till sitt land igen. Att sådan styrka i wår tid icke blott år sällsynt, utan snart sagt alldeles ut: död i landet, torde icke hafwa sin orsak i annat, än för tidigt och för Ofiverflös digt brnk of bränwin, men ifynnerhet af den artificilla konjaken, fom år ganska giftig, och förnämligast lår wara i swang på Råå, der de så kallade konjakarne skola husera wärre än fordom kosakerne i Finnland. Det är besynnerligt, att icke bewifligen giftiga drycker wid answar förbjudas. Det är swårt att förklara, helst den ena deftillations-fabriken efter den andra årligen inrättas.